Behövs ett svenskt bokstaveringsalfabet?

Tål att funderas på. Kan kännas lite onaturligt att prata svenska men bokstavera på engelska? Men troligen är det bara en vanesak. Man kan nu vidga frågan och fundera över om all kommunikation i luften borde vara på engelska?

 

Jag ser inte något behov av det svenska men jag ser heller inget behov av att aktivt arbeta bort det svenska alfabetet. Jag hoppas inte att det är det som hindrar piloter från att flyga utanför landsgränserna.

 

Det bästa vore om fler tjuvtränade på engelskan även i Sverige. Det är ju ypperligt att få upp vanan på hemmaplan redan.

 

Gärna engelskt alfabet, men behåll svenska som trafikspråk. Själv brukar jag prata engelska med ATC av två orsaker: Att få upp vanan så man inte stockar sig när man flyger till Danmark, Polen, Finland, eller Norge, och dessutom har jag redan nog saker att hålla reda på i luften om inte språkförvirring skall läggas till bördan.

Att ta bort svenska helt och hållet vore ingen god idé, det skulle bli ännu ett möjligt hinder för blivande piloter - vi behöver fler piloter, inte färre.

Det låter ju häftigare att säga Whiskey Echo Foxtrot än Wilhelm Erik Filip.

 

För ett antal år sedan skulle järnvägen (Transportstyrelsen) införa NATOs bokstavering, men det blev bara kattskit av det då signalbeteckningar som skulle bokstaveras mellan lokförare och trafikledning innehöll svenska tecken. Och som gammal signalist i lumpen så känner jag mig rätt bekväm i den svenska bokstaveringen då den är konsekvent (så när om på Zäta) håller sig till mans namn. Jag har även läst in NATOs bokstavering och den tog längre tid att nöta in.

Avdelning onödigt vetande !? https://sv.wikipedia.org/wiki/Bokstavering

 

Jag skulle gärna se att man skippar det svenska bokstaveringsalfabetet. Enda fördelen jag ser med det svenska är just ÅÄÖ, men jag misstänker att man redan i dagsläget uteslutit dessa från registreringsnummer etc. Ett annat problem med att ha bägge är om man vill byta språk under pågående situation. Säg att man är några som puttrar runt och pratar svenska, sen kommer det ett utrikiskt besök och rapporterar på engelska. Topp, dags att byta till engelska då, men då plötsligt hör man nya anropssignaler meddelas. Även om de utläst blir samma bokstäver så reagerar man ändå på att "oj, det här var något nytt"

Skulle detta kunna ha att göra med när i livet, samt i vilken ordning de lärdes in? Jag upplevde nämligen själv NATO-alfabetet som lättare att lära in trots att jag tyckte det svenska var mer logiskt (eftersom det som du nämner är konsekvent förutom just för Zäta). Nu är det nästan så att det är just de delade namn-bokstäverna som kan få en att snubbla lite (Charlie - Cesar, Oscar - Olle).

 

Norrmännen är ju i samma sits som oss svenskar där, dom använder NATO-alfabetet pluss Ørnulf, Ægir, och Ågot för de tre skandinaviska bokstäverna.
Nu används ju de sällan, alla registreringsnummer och passeringspunkter använder bara dom 26 första bokstäverna.

 

Jag tycker ni tar lite för lätt på den kulturella aspekten av detta. Givetvis vore det bäst om alla i hela världen talade samma språk men det är nog svårt att åstadkomma. Vi svenskar inbillar oss ofta att vi talar perfekt engelska vilket vi definitivt inte gör. Inom universitetsvärlden har man redan i stort sett gått över till engelska. Det har inneburit att svenska vetenskapliga publikationer tappat i skärpa och nyans. (Det finns flera undersökningar som visat detta). Fortfarande är det lättare att uttrycka komplicerade förhållanden på modersmålet. Jag har flera gånger hört SAS-skeppare som övergått till svenska på radion när saker utanför det vanliga tugget behövt avhandlas. Särskilt när dom står på plattan förekommer det rätt ofta. Sen kan man naturligtvis tycka att detta inte har med bokstaveringen att göra, och att svenskan inte BEHÖVS.
Jag skiter (ursäkta uttrycket) i om det behövs. I Sverige bör vi fortfarande tala Svenska i så stor utsträckning som möjligt om inte nåt annat BEHÖVS. Svenska språket är så litet att det det riskerar att vara borta om 50 år om man inte försöker försvara det. Man kan tycka att det vore bra, men då borde vi kanske tala Mandarin i stället. Mitt svar på frågan är alltså att det behövs inte alls, men vi bör ändå ha kvar den svenska bokstaveringen. (Jag jag ska krypa ner under stenen nu... )

 

Vilken Svenska är det vi skall värna då? Den svenska vi talade för 50 år sedan börjar redan kännas aningen mossig. Går vi 100 år tillbaka så kan det blir svårt att hänga med. Skall man bevara något för bevarandets skull, då får man nog nästan göra som islänningarna och göra det aktivt. Jag måste säga att jag inte är mycket för att bevara saker för kulturens skull (det kan man göra i form av arkiv och historia) när det finns klara fördelar att ändra sig. Vänstertrafik? Flygrelaterade enheter (höjd, fart, etc. Jo jag är besviken över att det blivit "flumenheter" istället för vettiga enheter, men att alla använder samma flumenehter är bättre än att vara en av få som använder vettiga enheter)? Är det fler saker vi kanske borde hålla fast vid för kulturens skull?

Skulle man gå mot ett världsspråk är Mandarin inte lämpligt även om det talas av fler. Varför? På grund av begränsningar i dess skriftspråk. Man skulle i ett sådant hypotetiskt fall förmodligen göra bäst i att hitta en kompromiss mellan bra egenskaper i språkets konstruktion och hur spritt språket är (Esperanto är väl ett strålande bevis för att man inte kommer lyckas om man går bara på språkkonstruktionen).

 

Med den inställningen ska vi naturligtvis anamma Marian Radetzkis inställning och helt gå över till engelska. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10755310.ab)
Vem behöver svenskan? Knappast vi välutbildade och litterata språkkunniga...? Det finns knappast något rationellt självändamål att prata svenska. Försvaret av vår språkspillra mot domänförlusterna kan överlåtas till några dammiga arkivarier. Som Homer Simpson så träffande sa: Let someone else do it!

 

Mja, som jag nyss visade så finns det en del seriösa som säger just det. Och jag håller helt med om att det finns inte så många rationella skäl att behålla en svensk bokstavering. (Precis som det inte finns så många skäl att ö h t behålla svenskan som språk). Men googla gärna på domänförluster.

 

Zäta är väl ett mansnamn Zäta Höglund

 

Hah! Där tänkte jag visst lite för traditionellt. Tackar för den rättvisningen.

Edit: Blev nyfiken så sökte lite: https://www.hitta.se/sök?vad=zäta&typ=prv&sida=1
Det var vanligare än jag trodde, om än fortfarande tämligen ovanligt sett i procent av befolkningen.

 

Jag har faktiskt aldrig hört det som namn trots att jag bor i Z(äta)-län. Smeknamn ja kanske, men som namn i folkbokföringen. Nä, det kunde jag aldrig tro.

 

Kolla på hitta.se länken från Merf

 

Det är fler som heter Zäta (8) än Ärlig (0), enligt SCB.