En sundsvallstripp II - Upp & ner i Sundsvall

Diskussion i 'Artiklar' startad av Jocke, 11 Augusti 2011.

Bevakare:
Den här tråden bevakas av 1 medlem.
  1. Jocke

    Jocke Medlem

    Ursprungligt publiceringsdatum: 2009-11-11
    Ursprunglig artikelförfattare: Jocke

    Efter att ha lättat från Gryttjom styrde jag norrut igen och passerade efter några minuter Tierps stora asfaltbana på håll. Så här långt hade det varit bekanta trakter - under skolningen landade vi i Tierp en gång och hälsade på i deras lyxiga klubbstuga - men från och med nu var det okänd mark och luft som låg framför mig.

    Österut vid kusten kunde man se Forsmarks kärnkraftverk sticka upp som ett par vita...kylskåp, var det första jag kom att tänka på. Min mage talade till mig, via ögonen - det började bli en stund sen frukost. Som tur var hade jag en godispåse med, för att kunna styra blodsockernivån lite. En pluggkompis till mig, som numera jobbar med säkerhetsberäkningar på just Forsmark, har för övrigt berättat för mig att man inte ska flyga alltför nära ovanför kärnkraftverket. Själva reaktorerna är mycket välisolerade, men turbinhallarna, de lite lägre "tillbyggnaderna" på reaktorbyggnaden, har bara tjock isolering på sidorna, inte i taket. Under drift är de fulla av ånga som avger en hel del gammastrålning, bland annat som ett resultat av sönderfall av kväve-16 till syre-16. Men på "kylskåpsavstånd" kände jag mig ändå rätt säker från att bli grillad. (Hmm, en grillad me brö, det skulle inte sitta så dumt nu...)

    Nästa brytpunkt var i Skutskär, vid Dalälvens mynning, strax öster om Gävle. Det var ganska lättnavigerat; bara att följa älvens sträckning. Eller älv och älv - det var snarare ett utdraget sjösystem som sakta ringlade sig norrut mot kusten. Norr om Uppland går ju kusten i en vid båge, vilket gör att rakaste vägen norrut går ut över havet. Så vid Skutskär, med dess skog av skorstenar och vindkraftverk, lämnade jag land bakom mig och gick upp på lite högre höjd. För att ha något att gå på hade jag lagt en brytpunkt på en fyr, Hällgrund, som står alldeles ensam ute i plurret en bit från kusten. Förutom att det var ett bra riktmärke tycker jag sådana kassunfyrar, det vill säga fyrar som inte står på land utan består av en betongpelare rakt ner i vattnet, är fascinerande. Som en stor lyktstolpe mitt ute i havet - lite lätt surrealistiskt.

    Hällgrund var inte svår att få syn på. Tyvärr var den ganska liten uppifrån den höjd jag låg på; min tanke var att kunna glidflyga in till kusten om jag skulle åka på motorstopp, så det var inte läge för några lågsniffningar. Sådana övningar fick anstå tills jag skaffat sjöbehörighet, kom jag fram till, och tuffade vidare norrut mot Sundsvall, någonstans rakt fram bakom horisonten.

    När jag började närma mig ropade jag upp tornet på Midlanda, men de verkade ha hunnit stänga för dagen för det var knäpptyst på frekvensen. Jag fortsatte, via Tjuvholmen, in mot fältet som låg solbelyst och med lätt sydlig vind, rakt i banan. Jag tycker alltid det känns så fånigt att landa med en ultralätt på en stor flygplats, i synnerhet strax efter att ha besökt Gryttjoms lilla gräsfält. Efter att ha satt planet strax efter bantröskeln "drunknar" man liksom; framför en ligger ett till synes ändlöst asfalthav som sträcker sig halvannan kilometer bort mot horisonten och långt i fjärran ser man lite byggnader. Taxandet känns som en myra på ett salsgolv. Jag var lite osäker på vilken taxibana jag skulle välja så jag tog första bästa som inte var avstängd. Då fick jag ett SMS från min komis Staffan, han som jag skulle besöka, att jag skulle till "Södra Plattan". Jag började kryssa mig fram längs de öde taxibanorna med solen i ögonen - jag antog att det var rätt sätt att komma till Södra Plattan. Så fick jag syn på en liten figur som stod och vinkade på håll och styrde ditåt.

    190.jpg

    Det var verkligen kul att återse Staffan - när man börjat jobba så träffar man ju inte sina gamla kompisar lika ofta, särskilt inte de som flyttat hem till Nordpolen igen efter att ha pluggat klart, så det är ju bra när man lyckas hitta en giltig ursäkt att komma och våldgästa. När vi babblat klart om vad som hänt i våra liv sen sist så hoppade vi in och drog iväg mot Stöde, ett litet fält några mil inåt landet längs Ljungan, där Sundsvalls segelflygklubb huserar. Fältet är lite småknepigt att landa på; bana 26 har ett rejält sjunk strax före tröskeln och sluttar dessutom nedåt, men med Staffans hjälp kom vi ner lyckligt och väl.

    191.jpg

    Det var fullt med folk där, eftersom det just pågick klubbmästerkap i precisionslandning. Vi äntrade klubbstugan där det serverades korv me brö! (Dock ej grillad.) Tio spänn för så många korvar man orkade äta - och jag som inte käkat nåt mer än lite godis sen frukost. SSFK gick back på mig den dagen, kan jag försäkra - bara på ketchupen.

    När de fick höra att jag varit i Gryttjom utbrast någon: "Är det inte fullt med fallskärmshoppare där?!". Jo, det kunde jag ju bekräfta, och berättade att det blivit lite stressat när jag närmade mig fältet och att jag fått vänta på "landningstillstånd" ett tag. Sedan underhölls jag en lång stund med skrönor om ilskna hoppledare med flygledarambitioner och annat spännande som folk råkat ut för.

    Landningstävlingen gjordes i en klassisk gammal Bergfalke som drogs upp av en minst lika gammal Piper Pawnee, ett ensitsigt besprutningsplan från 60-talet nångång som Staffan och några andra klubbmedlemmar nyligen hade renoverat och bytt ut motorn på. De hade rivit ut den gamla och istället stoppat i en Cheva-V8:a helt i aluminium som i vanliga fall sitter i Corvette. Därför var de ett gäng som stod och spetsade öronen varje gång "ponnyn" stånkade förbi på väg upp med Bergfalken och en ny tävlande, för att höra verkliga eller inbillade missljud från motorn.

    192.jpg

    Efter ett slag hoppade Staffan och jag in i ett annat segelplan, en modernare variant som jag glömt modellbeteckningen på, för att jag skulle få prova lite segelflygning. I segelflygplan har man fallskärm, en ny erfarenhet för mig, och det var en väldans massa remmar och spännen att kroka fast på rätt sätt. Instrumenten skilde sig åt lite grann mot Eurocuben, främst gällande enheter. Om km/h eller kt är bäst när man flyger kan man ju diskutera, men en sak tyckte jag var befriande: höjdmätaren var i meter. Jag har aldrig fattat varför man ska hålla på och mäta höjden i nån gammal medeltida enhet som definieras av kungens kroppsmått! Dessutom fanns det en G-mätare. Mycket koolt.

    Den raska arbetsponnyn drog upp oss på lite höjd och eftersom jag satt i framsits så fick jag dra i handtaget som lossade vajern. Plötsligt blev allt lugnt och tyst. Det var en helt ny erfarenhet för mig, att kunna sitta och prata i vanlig samtalston utan lurar. Det var ingen termik alls och till en början kändes det lite otryggt att tappa höjd hela tiden - en känsla jag främst förknippar med nödlandningsövningar - men det gick såpass långsamt att upplevelsen av sjunk nästan försvann helt; marken höll sig snällt kvar därnere. Jag fick känna på spakarna och det var lite annorlunda, men förvånansvärt bekant ändå. Eurocuben, som dittills var det enda plan jag spakat, har ju också en markant skevroderbroms, så samordnandet mellan spak och pedaler var rätt likt. Lite "värdigare" uppträdande, bara.

    Efter ett tag tog Staffan över rodren igen och demonstrerade hur man gör loopingar och kvickroller. Jag fattade aldrig riktigt vad en kvickroll var, mer än att horisonten levde rövare och att man ibland trycktes ner i stolen så det blev tungt att andas. Sjukt kul var det i alla fall och jag såg senare att vi varit uppe i 4G som mest. Så småningom gick vi ner mot fältet för att förbereda landning. Staffan "pressade", vilket innebar att man dök ner mot fältet och gjorde en fly-by på något tiotal meters höjd i bortåt 200 knyck, för att sedan stiga upp igen och ansluta på medvinden. Landningen gick fint och vi hamnade på en inofficiell tredjeplats i landningstävligen. Överhuvudtaget gav segelflygningen mersmak och något jag absolut ska göra om, när tillfälle ges.

    Eftersom dagen började lida mot sitt slut packade vi in oss i EuroCuben igen för återfärd till Midlanda; det var en mycket vacker tripp, med skogklädda åsar i kvällsolen som tittat fram, men actionfaktorn kändes ganska låg efter vår segelvända.

    Spännande fortsättning följer i nästa avsnitt, där man bland annat kan läsa om närkontakt med diverse tuffa flygplan...
     
Laddar...

Dela sidan