"The Killing Zone" - kalla fötter

Jag ska dela med mig av något som känns ganska svårt att prata om.

När jag var ung körde jag rally - inte på någon avancerad nivå - men la av när jag var 25 eftersom jag helt enkelt inte a) hade råd att fortsätta och b) hade mod att fortsätta. Att köra tävling innebär att helt enkelt ha ett visst mått av blindhet för saker som 'Vad gör jag om jag trycker på bromspedalen nu, och ingenting händer...' Allt eftersom jag blev äldre blev jag mer rädd, liksom - och ja, till slut lägger man av.

Jag har på sistone sett samma tendenser i min flygning.

Jag har haft cert i lite över ett år nu, och bräckte precis 50 timmar denna vecka.
Häromdagen ville min fru flyga med mig och jag avrådde henne från att göra det, eftersom jag helt enkelt anser det vara en för stor risk. Jag skämtade bort det med väder och 'vi tar det en annan gång' men i själva verket så var jag livrädd att sätta hennes liv i mina händer. Det här är inte en hälsosam tankeprocess, så jag vill göra någonting åt den.

Jag läste någonstans att NTSB profilerar den genomsnittligt fatalt förolyckade piloten som sådan:

1. Har tagit emot en adekvat vädrebriefing före flygning.
2. Flyger för nöjes skull.
3. Har mindre än 100 timmar på aktuell flygplanstyp.
4. Har ett PPL eller mindre, men ingen IFR-kvalifikation.
5. Har övat instrumentflygning i simulator.
6. Har inte lämnat in färdplan.
7. Har minst en passagerare med sig i planet.
8. Har mellan 100 och 299 flygtimmar.

Förutom några små skillnader, så är det ju om mig själv jag läser där. Det är ju jag som är medeloffret för en allmänflygolycka med dödlig utgång - och det har den senaste tiden, senaste veckorna, månaderna, börjat leka med min skalle. Jag vet ju att jag befinner mig mitt i den där zonen där ens självförtroende ökar, ens komfortnivå i luften ökar, men kompetensen och erfarenheten laggar efter...

Jag undrar om några av er har någon erfarenhet av denna 'fas' - är det normalt att gå igenom? Hur ska man tänka? Vad finns det för verktyg att ta till?

Har hört om boken 'The Killing Zone' som beskriver just detta, men är rädd att jag bara kommer jaga upp mig ännu mer om jag börjar läsa den. Har någon gjort det?

Hjälp mig bryta denna tankecirkel!

 

Du är definitivt inte inne i den farliga fasen ännu

Det är när du inte oroar dig och har under 250 timmar som du borde vara orolig.... bästa lösningen jag känner till är att vidareutbilda sig under den farliga fasen som för de flesta förmodligen ligger mellan 150-250 timmar.

Skapa en checklista på saker du alltid skall utföra före själva flygningen, bestäm väderminima för dig, hur länge efter din planerade landning skall du ha dagsljus, vad är max sidvind du accepterar, kolla alltid notam på flygplatser i olika riktningar längst med din planerade rutt.

Det vanligaste skälet till att det går åt fanders rejält är väl fortfarande piloten som påbörjar en flygning fast väderprognosen talar emot det eller fortsätter att flyga mot målet trots att vädret visat sig bli eller vara sämre än förväntat.

 

Eftersom det drabbar dig också i övriga livet är det ju inget flygrelaterat. Och det drabbar dig trots att du verkar vara en person som läser på, dvs du har faktan klar för dig. Du vet risknivån. Det är hur du förhåller dig till risknivån som spökar.

I det läget kommer det säkert inte hjälpa att människor runt omkring dig försöker upplysa om det du redan vet om den där bromscylindern i rallybilen eller upplyser dig om statistik över viss typ av haverier som du redan vet (och som upplevs som något som hämmar dig).

När förhållandevis normalt risktagande påverkar livet på ett sätt som man själv upplever som hämmande är min enkla uppfattning att man ska kontakta ett proffs som jobbar med detta. Det är absolut inget konstigt att göra det! Tvärt om är det vanligt. Tänk på det som en idrottsman som söker hjälp för att förändra sitt tänkande för att nå sitt mål. Vem skulle höja på ögonbrynen över det?

 

Någon form av psykolog-stöd skulle säkert funka. Det finns metoder för att hantera katastroftankar så att de inte tar kommandot över ens känslor och reaktioner. Och läs inte sådant som jagar upp dig. Du behöver troligen träna på att låta din hjärna vila från oro

 

Instämmer helt och hållet. Du är relativ orutinerad, men är väl medveten om det. Det är ett sundhetstecken.
Det har varit perioder där jag inte känt mig helt trygg och bekväm med att flyga, men det har alltid varit i samband att jag flugit lite sista tiden. Den känslan har avtagit ju mer flygtid jag fått. Kan ju vara så att det är en tröskel du ska över för att det ska kännas bra.

Är du osäker på dig själv, se till att flyga tillsammans med någon annan. Dels är det kul och man hjälps åt och stöttar varandra.

 

Tack för alla tips.

Det är ju rätt jobbigt att prata om 'doom and gloom' bland piloter eftersom de flesta verkar ta flygning med en klackspark och är mest glada i det hela tiden, medan jag verkligen uppskattar att flyga, men inser att det är en fullständigt livsfarlig hobby om man inte är försiktig - och vill gärna prata om den livsfaran, och hur man undviker den genom att vara väl påläst och väl förberedd. Jag kategoriserar inte det som 'katastroftänkande', men som ganska aktivt riskundvikande.

Problemet med att hela tiden undvika risker är snarare att man hela tiden krymper sin 'comfort zone', snarare än utökar den - utveckling innebär att tänja på sina gränser och långsamt utvidga dem, och då måste man bli kompis med en känsla av otrygghet. Sen är ju antalet olyckor som förekommer i nyheterna (särskilt med UL) ganska slående, och det är lätt att säga saker som 'Men, idiot, missar man signalen om att hjulen är nere är man ju inte lämplig', men jag är inte lika kaxig. Jag börjar istället planera för hur jag ska kunna förebygga ett sådant problem.

Jag tror egentligen inte det är så dramatiskt som det låter, det är ju inte så att jag kysser livet hejdå varje gång jag sätter mig i ett flygplan och blir glatt överraskad om jag överlever, liksom. Det är bara att jag inser att jag under min utbildning alltid hade en livlina där, en lärare, någon som kunde bevaka tendenser i mitt beteende och säga 'Ah ah, du glömde kolla bränslepumpen' - när man vet att man själv är ansvarig för sådana saker, så är det ju lätt precis i början, första åren, eftersom utbildningen är så färsk, men hur ska man komma ihåg vad det är man håller på och glömmer, liksom Flygning är en ganska ensam värld, man är där själv med sina egna tankar och färdigheter och det är inte alltid lätt att hitta någon att prata med, jag upplever piloter överlag som ganska 'parallellekande' snarare än 'samlekande'.

Jag ska nog göra slag i saken och boka en PFT helt enkelt och få det undanstökat. Förhoppningsvis är det bara min egen oro över att jag håller på att glömma något och omedvetet utvecklar dåliga tendenser, snarare än något reellt.

Jag är ju som någon nämnde smart nog att veta vad en sund reaktion är. Det har i alla fall inte gått så långt att jag säger saker som 'Jag ska nog inte träna landningar eftersom landningar är den mest riskfyllda fasen av flygning', liksom

Tusen tack för alla tips.

 

En mycket intressant och relevant fråga. Här finns mycket att diskutera!

Det talas ofta om riskbeteende och "complacency" som uppstår runt 150 timmar. Förmodligen är det en högst påtaglig effekt av att självförtroendet börjar överstiga förmågan. En risk som är värd att ta på allvar. Mitt sätt att tackla det har varit att upprätthålla en närmast religiös respekt för checklistor, regler och procedurer. En stor hjälp har varit att flyga ihop med en kompis som också har cert. Då kan man skapa ett positivt grupptryck som gör att man vaktar på varandra i säkerhetsfrågor.

En annan bra grej tror jag är att utmana sig själv, så att man inte glider in i bekvämlighetszonen. Tidningen Plane & Pilot föreslår att man ska sikta på att iaf en del av tiden flyga "mission oriented", dvs flyga till nya mål och planera ordentligt, så att man därmed lär sig mer och utvecklas som pilot. Även här är det förstås bra att ha flygkompisar med sig.

Jag läser ofta haverirapporter och jag tycker att de är mycket lärorika. Privatflyghaverier beror nästan uteslutande på pilotfel, och påfallande ofta på att piloten glömt tanka tillräckligt! Om man ser nyktert på de haverier som varit finns det alltså mycket att lära sig. Har man den inställningen när man läser blir det mindre "doom and gloom", och mer lektion, tycker jag.

Bra flygtrim är också viktigt för mig. Det är kanske den främsta källan till osäkerhet. Regelbundet flygande jagar bort många "demoner" för mig. Om man känner sig rostig är det bara att boka in en lärare, de brukar dessutom vara bra på att ingjuta ny flygglädje!

 

Hej
du har fått många bra svar redan och jag vet inte om jag kan tillföra något. Jag tycker det är starkt att ta upp frågan öppet och försöka komma runt problemet.

Det är nu inte meningen att bygga på något men hur känner du dig när du kör bil. Trafiken är som alla vet en ganska farlig miljö, och det krävs även om man gör det omedvetet att man risk bedömer och väljer vilka risker man är beredd att ta hela tiden t.ex. köra mot gult, välja hastighet, avstånd till framförvarande mm.
Jag tänker att om du utan större tankar på olyckor kör bil, men att de nu kommit inför flygningen. Skillnaden kan vara att du har en erfarenhet av bilkörning som gör dig trygg medan du kanske ska satsa på att flyga med lärare eller andra erfarna piloter som kan stötta dig tills ditt självförtroende återvänder och du kan känna dig lika trygg i flygplanet som i bilen. Jag tror nämligen inte att du är en dålig pilot utan att det är självförtroendet som sviktar. sen har du redan fått bra råd om väder och planering, låt dessa parametrar ligga högre än normalt.
Jag köper din tanke på att om man aldrig sladdat med bilen blir det näst intill omöjligt när det händer. Men sådana svårigheter bygger man inte upp fören man är klar med föregående steg man måste kunna slappna av och känna sig bekväm i situationen innan man bygger på med nytt.

Jag tycker man ska använda principen ringar på vattnet börja nära hemma basen jobba med start och landning där ligger den största svårigheten. När det känns bra gör mindre nav rundor och när de känns bra utöka. Alltså fokusera på en svårighet i taget och utmana dig själv stegvis. och använd GPS under navrundorna, inte som primärhjälp utan att kunna ta stöd av det kan vara skönt att stämma av mot kartan att min tumme verkligen ligger rätt innan man börjar tvivla och släpper fram stressen

Dessutom har vi flygledare av världsklass som hjälper oss i alla situationer bara vi gör ett anrop

Johan