Vad skall man göra med sitt PPL?

Diskussion i 'Artiklar' startad av Håkan_Olsson, 10 Augusti 2011.

Bevakare:
Den här tråden bevakas av 4 medlemmar.
  1. Håkan_Olsson

    Håkan_Olsson Medlem

    Ursprungligt publiceringsdatum: 2007-05-20

    Några tankar om hur man kan utvecklas som pilot och människa.

    Tyvärr har det visat sig att många nyblivna PPL-innehavare inte förnyar sitt cert första gången. Varför, kan man fråga sig? Blev inte drömmarna uppfyllda? Var det för dyrt? Frågorna är många men svaren är få? Jag tänkte skriva några rader hur man kan göra en PPL-karriär och få litet nya infallsvinklar på sitt flygande allt eftersom tiden går. Alla känner vi ju att vi stagnerar litet i utvecklingen då och då men då gäller det att ta nya tag.

    Själv började jag karriären som hangarsopare på en flygklubb 1975 och drömmen om att en dag ta ett A-cert, som det hette på den tiden, hägrade för den då 12-årige lille pojken.

    Alla har vi ju flugit runt med släkt och vänner när man precis har tagit sitt certifikat men efter ett tag så känns det litet enahanda och man vill ju gärna förnya sig och utvecklas. Som före detta segelflygare så måste jag erkänna att redan under min utbildning till dåvarande A-certifikat så började Cessnorna kännas ganska trista att flyga. Jag ville ha mer av den odefinierade "flygkänslan". Två veckor efter uppflygningen så flög jag in mig på PA-18-150 Super Cub.

    Känslan av att börja flyga med sporrhjul var helt fantastisk. Det krävdes mer precision i landningarna och maskinen talade verkligen om när man gjorde rätt eller fel. Helt klart kul, samt ett steg uppåt på karriärstegen.

    81.jpg

    Eftersom jag lärde mig flyga i en klubb som hade en intensiv tävlingsverksamhet så blev detta också en naturlig del av utvecklingen. Faktum är att jag vann en debutanttävling bara en vecka efter uppflygningen. En dryg månad senare lyckades jag komma på en tredjeplats i Junior-SM, visserligen var det inte så många deltagare, men i alla fall. Tänderna blev blodade och jag fortsatte med tävlandet vilket ökade min förmåga att navigera och att precisionslanda. Ytterligare ett pinnhål uppåt?

    Många upplever ju en osäkerhetskänsla i att ge sig ut på sträckflygningar. Den känslan ökar allt eftersom tiden går och till sist så blir det bara stjärtsvängar runt hemmabasen.

    Eftersom jag var ung och självklart den bästa piloten i hela världen så var det ju inga problem att åka och fika på andra fält. Jag började till och med samla på så många flygplatskoder som möjligt i flygdagboken. Detta i sin tur ledde till att jag började tycka det var förbaskat roligt att göra noggranna färdplaneringar och uppföljningar på flygningarna. Hade jag räknat med rätt vind? Stämde bränsleförbrukningen etc?

    Bromma var vid den här tiden ett getingbo som många av oss "bönder" från vischan undvek. Det var alltid trångt i kontrollzonen speciellt under morgonen och sena eftermiddagen. Inte tusan undvek jag Bromma. Det var bara till att hålla för näsan och prata "Chuck Yeager-engelska" så fick man i regel lov att flyga in direkt mellan ett par F-28:or medan man hörde att andra VFR-flygare fick ligga i väntläge. Tack vare att jag byggde upp en hygglig flygtrim och rutin ganska snabbt så fick jag många gratisflygningar. Det var oftast flygningar av teknisk natur, provflygningar efter tillsyn, ferryflygningar för flygklubben och så vidare. Man fick ibland frågan: "Kan inte du åka och hämta den där kärran som Nisse fick ställa på Nödlanda pga av dåligt väder?". Självklart ställde man upp eftersom det gav flygtid. Längsta flygningen hittills blev en tripp till Shetlandsöarna för att sedan fortsätta ner och kryssa runt UK och Irland. Ytterligare ett pinnhål upp på karriärstegen.

    Ett annat steg i utvecklingen var ju att flyga nya typer. Inflygning på C182, PA-28 och MFI-15 gav ytterligare litet nya dimensioner åt flygeriet. Ställbar propeller, kylklaffar autopilot och alla möjliga trevliga nyheter. Ett karriärkliv det också?

    82.jpg

    Allteftersom högen med timmar växte i flygdagboken så kunde man ju skaffa sig nya behörigheter såsom mörkertillstånd och ett bogsertillstånd. Att bogsera var faktiskt kul. Det roligaste var att flyga ner och släppa linan, det blev ju något av precisionsbombning över det hela och det bor väl en liten Biggles i alla piloter? Många korta flygpass och många landningar blev det.

    Så småningom bytte jag jobb och bostadsort och mitt flygande minskade. Till sist kunde jag inte förnya certet på grund av för få flygtimmar (andra regler på den tiden). Men man hade ju en viss tidsrymd på sig för att göra en ny uppflygning. Eftersom jag var inne i en hektisk period av livet just då så försvann tiden snabbt och helt plötsligt så stod jag helt och hållet certifikatlös.

    Efter många och långa år så beslöt jag mig för att återvända till mina rötter och sätta igång igen. Det var litet krångel med att tolka vilka regler som gällde om man ville ha ett JAR-PPL. Två välrenomerade flygskolor i Sveriges andra stad hävdade bestämt att jag var tvungen att flyga minst 45 timmar och på så sätt börja om från noll. En annan mindre skola sade: Vi får väl flyga några pass och se vad du kan. Luftfartsverket hade samma inställning så det var bara till att börja läsa in teorin och damma av flygkunskaperna.

    Efter ett MVG på uppflygningen så infann sig frågeställningen på nytt. "Vad gör jag nu"? Att börja kuska runt mellan sommarstugor med vänner och bekanta kändes inte lockande så det fick bli lite turer runt till andra fält både i Danmark och Tyskland.

    Efter någon månad så slog FFK klorna i mig och jag blev skickad på lågflygkurs. Förbaskat kul och en helt ny dimension på flygandet.

    83.jpg

    Sedan följde utbildning på Search and Rescue, kraftledningsinspektion, eftersök av försvunna personer och alla möjliga varianter på vad man kan göra och inte göra med småflygplan. En låda med gröna kläder blev jag också utrustad med så att man kan göra litet nytta för hemvärnet. Då och då åker den orangefärgade överlevnadsdräkten på och man skall ut på sjöbevakning.

    84.jpg

    Förra året blev det en massa brandflyg också. FFK-flygandet är helt klart både roligt och nyttigt och man känner faktiskt att man gör nytta för uppdragsgivarna.

    Man kan väl uttrycka det att jag är mitt inne i den delen av PPL-karriären just nu. Vad blir nästa steg? Kanske en ava-kurs?

    85.jpg

    Vad man skall komma ihåg är att det är man själv som håller i rodret när det gäller den personliga utvecklingen som pilot. Det gäller att ta initiativ och investera både tid och pengar men belöningen känns behaglig det kan jag lova för flygning är och förblir förbaskat rolig.

    I dag finns det ju många som får sin flygutbildning gratis på olika flyggymnasier och det är ganska intressant att se olika attityder till flygandet hos de här. Vissa vill inte lägga en krona på t ex typinflygning på en ny typ även om de kan tjäna en massa gratis flygtid på t ex brandflyg i slutändan. Ordet "bortskämd" svischar förbi i min hjärna i alla fall. Andra far land och rike runt för att bogsera och flyga brandflyg och ser bara möjligheter om man lägger ut några kronor på sin fortsatta karriär. Undrar vem som har roligast?

    Avslutningsvis så vill jag bara säga att detta var några av mina tankar runt vad man kan hitta på med sitt PPL, det skull vara kul att få litet fler synpunkter och infallsvinklar. Att investera närmare SEK 100.000 och sedan inte känna att man får ut vad man tänkte av det är ju inget kul? Eller?

    Med vänlig hälsning,

    Håkan
     
    • Gillar Gillar x 5
  2. Jonas

    Jonas Moderator Flygfyren Operations

    Bra och inspirerande läsning, alltid aktuellt!
     
  3. cumulus

    cumulus Medlem

    Själv har jag gått flyggymnasiet på Hässlö. Kan hålla med om att man blev bortskämd, men det är jag bara glad över :) Skön artikel!
     
    • Gillar Gillar x 1
  4. FGUbeagle

    FGUbeagle Ny medlem

    Hej !
    Jag håller med om att det är nödvändigt att aktivera sig, men det kanske inte är alldeles lätt beroende på bostadsort och en tynande flygklubbsverksamhet.
    På mindre orter är nog klubbkänslan stark och bra och man har en flotta av fungerande luftfarkoster. De större orterna dras med både en näst till obefintlig klubbsamhörighet och därtill både brist på flygetyg och därför möjlighet att hyra. Hur många får inte vända i dörren när man berett sig på att få flyga en stund, därför att inget plan varit tillgängligt inom acceptabel tid. Därutöver kommer hyrpriser som ligger avskräckande högt i förhållande till vad de mindre landsortskolubbarna kan erbjuda. Herrar och damer politiker gör ju heller inte livet lättare genom nedläggning av stadsnära flygplatser. Kan man inte inom rimlig tid ta sig till sin flygklubb, är avståndet och ställtider för stora och de samlade kostnaderna per eff flygtimme för höga, så tror jag att många flygdrömmar försvinner ut detta. Något som inte många tänker på när ett rosa skimmer ligger över önskan om ett cert.
    Du angav inte var droppandet av certen är som störrst. Vore kul att veta.

    Slutligen skulle jag vilja ge alla nybliva piloter ett råd. Så snart det låter sig göra, ta mörkerbevis och, framför allt, skaffa behörighet för avancerad flygning. Båda lägger förstås en ytterligare dimension till säkerheten, men avan, om man tål det, lägger så mycket mer till flygkänslan, hanteringen av kärran (vilken som) och glädjen att känna sig ett med och vara i kontroll och inte bara hjälpligt hänga med för att få upp kärran och ner igen.
     
    • Gillar Gillar x 1
Laddar...

Dela sidan