En sundsvallstripp I - Lilla planet på äventyr i Gryttjom

Diskussion i 'Artiklar' startad av Jocke, 11 Augusti 2011.

Bevakare:
Den här tråden bevakas av 1 medlem.
  1. Jocke

    Jocke Medlem

    Ursprungligt publiceringsdatum: 2009-11-10
    Ursprunglig artikelförfattare: Jocke

    Jag har en gammal kompis från KTH-tiden som bor i Sundsvall och bygger flygplan på heltid, tillsammans med sin bror och far. Och när jag fått mitt UL-cert i handen i början av sommaren hörde jag såklart av mig till honom genast och berättade om den glada nyheten. Vi gjorde raskt upp om att jag skulle komma uppflygandes vid första bästa tillfälle för att hälsa på och kolla in deras flygplansfabrik och den prototyp de byggt.

    I början av september kände jag mig så tillräckligt varm i kläderna för en helgtripp ända till Sundsvall; vid det laget hade jag hunnit få ihop drygt 25 flygtimmar och förutom flygning runt Stockholm gjort ett par kortare turer, till Västervik som längst.

    Kvällen före avfärd visade det sig att en annan kompis till mig, Kalle, skulle till Gryttjom över helgen för att hoppa fallskärm. Han frågade om han inte kunde få lift dit och det kunde han självklart få - jag skulle ju ändå passera där och det skulle bli ett perfekt pitstop (verkligheten skulle senare visa sig vara något mer komplicerad). På lördagsmorgonen åkte vi därför tillsammans ut till klubbfältet vid Frölunda utanför Kungsängen norr om Stockholm och gjorde i ordning SE-YUS, en av klubbens Eurocubbar.

    189.jpg

    Både vädret och prognoserna såg stabila ut, så det var bara att hoppa in, lyfta mot en molnfri himmel och sätta iväg norrut. Vi passerade rakt över Skokloster och tog ett extravarv runt det för att beundra det glasstårteliknande slottet. Skokloster har jag för övrigt alltid tyckt är ett väl asketiskt namn på en av Sveriges största lyxvillor, i efterrättsformat dessutom. Den gamla DC3:an som tidigare stått uppställd där var borta - den skeppades visst iväg per pråm för någon månad sen.

    Eftersom det var lördag var Uppsala CTR stängt och det var knäpptyst på frekvensen när vi kom dit; inte ens segelflygarna i Sundbro verkade ha vaknat ännu. Uppsala domkyrka låg och jäste i morgonsolen; den påminde lite om ett sömnigt lodjur med tofsar på öronen. Eller kanske som en nyvaken, tegelröd kanin. Stora byggnader får verkligen ett helt annat utseende från luften än ur det grodperpektiv man vanligen ser dem.

    När vi lämnat Uppsala CTR bakom oss och började närma oss Gryttjom rattade vi in den frekvensen och då blev det annat ljud i lådan. Full aktivitet i etern, fast jag kunde inte höra vad som sades; det lät mest som oartikulerade, statiskt laddade humlor. Efter att förgäves ha försökt lyssna mig till vad humlorna hade för sig ropade jag upp Gryttjom, angav position, anmälde min avsikt att landa samt frågade efter trafik och bana i användning. Ingen reaktion. Jag funderade på om humlorna kunde vara någon som låg nere vid Frölunda och snackade; vi delar ju frekvens med Gryttjom och Tierp och när man är uppe på lite höjd vid Frölunda hör man ofta Gryttjoms radiotrafik. När vi närmat oss mer och kunde börja skymta fältet på håll, kom en mycket välartikulerad hoppledare, som snarare lät som ett argt bi, in och undrade vad jag höll på med.

    - Lilla planet! Vad är din avsikt?!
    - Ja, hej, om du är på Gryttjom och menar mig så hade jag tänkt komma in och landa, om det går bra. S-US heter jag, förresten.
    - Lilla planet! Du får hålla dig på andra sidan motorvägen! Har du inte lyssnat på radiotrafiken?!
    - Jo, men det var väldigt svårt att höra vad som sades - det verkar som om någon har en radio som inte mår så bra, försökte jag.
    - Det här var inte så genomtänkt, eller hur?!
    - Eehh, joo... jag har med mig en hoppare som jag tänkte leverera...
    - Va?! Jaja, håll dig på andra sidan motorvägen tills jag säger till!

    Sagt och gjort, vi la oss och cirklade på ostsidan om motorvägen och väntade på att det fallskärmshopparlyft som tydligen var på väg upp skulle komma upp på höjd, släppa sin last, och därefter på att alla inblandade skulle landa. Under tiden underhöll Kalle mig med historier om hur han, när han hoppat i USA, där det tydligen är mycket lösare boliner, sett ett plan passera på ett par hundra meters avstånd, där han låg och singlade neråt en gång.

    Så småningom, när jag funderat ett slag på om det bästa kanske var att gå till Tierp några kilometer åt norr och släppa av Kalle där för att låta honom ta sig till Gryttjom för egen maskin, ropade jag upp igen och frågade om det var okej om vi kom in och landade. "Okej, lilla planet, du kan landa nu. Försök påskynda!" Jag drog på och gick direkt mot fältet. Någon överflygning för att kolla struten var ju inte att tänka på, så jag antog glatt att det blåste från ungefär samma håll som när vi stack på morgonen och anslöt direkt på basen. På finalen ropade en ny röst upp mig, som visade sig vara en av piloterna på hoppkärrorna, och varnade mig för att sätta planet för tidigt, eftersom det var "djupa lerhål" där. Jag kollade noga, men såg inget allvarligt - ett par vattenpölar ute i kanten precis vid bantröskeln, men inget som kunde jämföras med tjällossningsgeggan man landade i under skolningen hemma på Frölunda. Efter sättningen, som lyckligtvis gick skolboksbra, taxade jag undan så fort jag kunde och parkerade i kanten av gräsplanen framför klubbstugan.

    Vi klev ur och gick hoppledaren till mötes. Hon såg misslynt men lättad ut. Turligt nog, för oss, kände Kalle henne, så hon kunde inte vara så sur som hon ville - "Jag hade hoppats att det skulle vara nåt PUCKO som jag kunde gå och tycka illa om!", klagade hon. Hon verkade ju ha lite humor i alla fall, bakom den purkna ytan. Även piloten som ropat upp oss på finalen, en bister herre med mustasch och pondus, kom fram från Twin Ottern han stod och putsade på och tyckte det var oansvarigt att bara komma och vilja landa. Jag försökte ursäkta mig med att det inte stod nåt om PPR på flygfältskortet och att jag trodde det var okej då. "Nej men det är ju självklart! Hade jag inte varnat dig där hade du ju kunnat slå planet sönder och samman!" Jag kände att det inte var läge att inleda en diskussion runt vilka markförhållanden en liten ultralätt Eurocub klarar och börja göra jämförelser med hans Twin Otter, utan tackade honom för varningarna och anlade en lättad min. Överhuvud taget kände jag att konfrontation inte var taktiken för dagen, i synnerhet som jag tänkte komma förbi på tillbakavägen nästa dag och plocka upp Kalle, utan försökte hålla en låg och ödmjuk profil. Jag passade även på att förvarna om returtrippen och göra upp om att jag skulle höra av mig till Kalle i god tid, så skulle han förvarna hoppledaren.

    Eftersom nästa hoppkärra redan var uppe i luften så fick jag vänta en stund på att det skulle bli rent i luften innan jag kunde lyfta igen. Jag passade på att gå omkring och kolla in stället - det var full aktivitet överallt, med hundratalet hoppare som satt och åt eller befann sig i olika stadier av förberedelse inför nästa hopp; man vek skärmar, kollade utrustningen eller bara satt och väntade i solskenet. Ur ett par högtalare smattrade det med jämna mellanrum ut info om hålltider, vilka grupper som stod på tur för nästa hopp och annat. Jag började inse vilken komplicerad logistik som låg bakom hela apparaten och fick lite mer förståelse för hoppledarens stressade attityd.

    När det plan som gjort det senaste hopparlyftet kom in för landning fick jag tillfälle att kolla in det lite närmare. Det var en knubbig tvåmotorig kärra med estniska registreringsbeteckningar. Någon berättade att den flögs av ryska piloter - de var tydligen mycket billiga. Plötsligt insåg jag vad de "statiska humlorna" jag hört tidigare var; det var ryssarna som snackat engelska, förmodligen med rejäl brytning. Detta, i kombination med en dålig radio, hade gjort att jag inte ens hörde vilket språk som talades.

    Jag sa hejdå till Kalle och slank in i Eurocubben igen och började förbereda mig för start. När det blivit fritt på banan kunde jag taxa ut mot banänden och sätta iväg. Väl uppe på höjd vände jag kosan norrut mot Sundsvall.

    För den som tycker det är kul kan man även kolla in en liten filmsnutt som Kalle gjorde till mig som tack för skjutsen (han är pappaledig, så han har tid till sånt :)). Där kan man se delar av resan, med start från Frölunda, Skokloster, Uppsala, landning i Gryttjom och min avfärd därifrån.

    Spännande fortsättning följer i nästa avsnitt, där man bland annat kan läsa om lite avancerad sundsvallsflygning...
     
Laddar...

Dela sidan