One six left, en annorlunda flygupplevelse.

One six left

Jetlagen har precis börjat mattas ut, nyss hemkommen från Kalifornien.
Jag och frugan har bilat runt där i tre härliga veckor.
Sequoia National Park, Kings Canyon National Park och Yosemite National Park är bara några av platserna som avverkades.
Visste ni att Sequoia-trädet växer på mellan 4500-7000ft och har brandhämmande bark vilken gör att de fullvuxna träden klarar vilken skogsbrand som helst?
Yosemite där slog vi förresten höjdrekord med bil, Tioga Pass 9945ft.

Väl tillbaka i L.A som var våran start och vårat mål på vår road-trip denna gång så var det en "måste"-punkt på resan som skulle avklaras.
Något som jag sett fram emot långt, långt innan.
Givetvis var en flyglektion (jag var inte klar med mitt PPL 2010) ett måste när man är på ett ställe som har runt 320 VFR-dagar om året.
Jag hade redan innan resan pratat med min flyglärare om detta.
Han har en god vän som bor i Los Angeles och som även varit FI, som jag skulle kontakta.
Väl tillbaka i L.A kontaktade jag "Ludde" så fort vi vridit av nyckeln på hyrbilen.

Fick till min stora besvikelse ett negativt besked, då han berättade att han var tvungen att åka till Arizona och hämta en bil.
- "Men ring du till nån flygskola och hör, så skall det nog inte vara några problem", blev svaret.

Okej, inga problem tänkte jag. Flygskolor finns det ju gott om här. Men vem skulle jag ringa?
Jag kikade runt lite på internet då det slog mig.
Var skulle man helst av allt vilja landa om inte "One Six Right"?
Sagt och gjort California Flight School vid Van Nuys Airport fick det bli!

Skickade ett mail och fick svar omgående av en man vid namn Uwe.
Inga problem, sa han. Ring Wendy imorgon och boka en tid, fick jag till svar. Toppen!
Dagen efter ringde jag Wendy och bokade en lektion med "Mike".

Vid morgondagen åkte jag ut till fältet och träffade Wendy och Mike, de var verkligen supertrevliga.
Jag fick bestämma helt själv vart vi skulle åka. Mike föreslog först Catalina Island.
Men jag ville hellre flyga längs kusten ner mot San Diego. Det var mer att titta på där och jag misstänkte att det skulle bli roligare än att bara flyga över massa vatten.
Sagt och gjort, vi började gå igenom rutten som skulle flygas.
Mitt i vägen för vår rutt låg dock en annan flygplats som vi var tvungna att passera, nämligen LAX.

Inga problem sa Mike, "vi begär bara speciell VFR och flyger rakt över banorna på 3500ft".
Jaha, så enkelt trodde jag absolut inte att det skulle vara!

Sedan grabbade vi var sin vattenflaska i kylen på klubben och traskade ut till planet.
Klubben har fem flygplan att välja mellan, tre Cessna 172, en Piper Arrow och en Piper Seminole.
Jag hade valt en Cessna utan G1000, N252SP för att vara exakt.
Jag gjorde en grundlig PFI och sedan satte vi oss i.
Den var identisk med den Cessna jag flög under utbildningen, om än något mer nött och den hade ulligt fårskinn på sätena!
Undrar varför, tänkte jag. Det är ju inte så att det är kallt här direkt...

Vi begärde taxi till motoruppkörningen, vi taxade förbi alla warbirds, biz jets och helisar så efter tag blev man helt snurrig av allt tittande att man nästan glömde bort vad man höll på med. Väl framme blev vi trea efter en annan Cessna.
Deras motoruppkörningsplats var såpass stor att man kunde stå tre på bredd.
När vi gjort allt enligt konstens alla regler fick vi klart att korsa One Six Right, för att sedan starta från 16L.
Detta på grund att dom hade livligt trafik med businessjet 16R. Van Nuys Airport hör ju trots allt till en av världens mest trafikerade flygplatser.
Men vi landar ju 16R, tänkte jag.

Sen var det bara rätt ut på banan och iväg.
Äntligen tänkte jag, som började bli mer än lite svettig av att sitta och vänta i värmen. När man kommer upp en bit så svalkar det nog.
Tji fick jag, vi hade en OAT på +31 vid 3500ft så det var tur att man tog med vatten...
Dessutom var det en mycket trött Cessna som kämpade sig upp så det tog ett tag.

Efter ungefär en halvtimme, fyrtio minuter var det dags att vända tillbaka.
Då hade vi kommit från Van Nuys till strax nedanför Long Beach...
Att korsa LAX var egentligen inga problem, om man bortser från en Piper med radioborfall(!) och
att Mike fick ropa fem-sex gånger innan han kom fram pga trafik på frekvensen.
Jag blev lite svettig av att bara flyga på utan att ha fått klarering, men Mike såg kolugn ut. Det var förmodligen rutin för honom.
Att flyga över LAX gav även mer ovanligheter när jag tänker efter. Det var förmodligen första och kanske enda gången som jag kommer ha en flygande trafikkärra under mig...

Att jag sedan inte fick landa på One Six Right när vi kom tillbaka heller, det gjorde inte något i sammanhanget.
Jag hade ändå haft en av mina bästa flygningar hittills, och fler flygningar utomlands ska det bli!


Är ni i Los Angeles och är sugna på att flyga så kan jag varmt rekommendera: http://www.californiaflightschool.com/html/

Lite bilder nedan:
















Artikeln är skriven Oktober 2010 och uppdaterad Oktober 2013