Pilot som yrke eller hobby. Varför?

Satt och funderade lite i bilen påväg hem från jobbet idag...

Det finns säkert hundratals olika anledningar varför man väljer att bli pilot, både yrkessmässigt och som privatflygare. Många har sina egna anledningar och det vore väldigt kul att få veta allas historier bakom detta!

Här nedan följer min historia..

Jag har sedan blöj-tiden, eller åtminstonde så länge jag kan minnas haft en speciell känsla för flygplan. Redan i tidig ålder tog pappa mig till Arlanda på små spottingturer. Tåren i ögat vid varje hemfärd visade att mitt intresse redan var på hög nivå i barndomen.

När jag närmade mig puberteten var det inte så aktuellt att åka på utflykter med sin pappa längre, då var man ju så gammal & kunde klara sig själv!
Dessvärre hade jag många år kvar till körkortet skulle vara tillhanda, så jag fick nöja mig med internet...
..Med flightspotting på internet på hög nivå.

Att bli pilot hade då varit min dröm i hela livet, men i början av gymnasiet blev jag väldigt förvirrad. Betygen räckte inte till och jag kände mig värdelös. Gjorde en ansökan till Hässlö, och mot förmodan blev jag inkallad till tester.

Blev tvungen att tacka nej då mer än bara utbildningen surrade i mitt huvud. Boende? Hur skulle jag kunna betala mitt boende? Hur ska jag kunna klara mig själv?
Jag var ju bara barnet, allt detta ansvar på en gång...
Det är en akt jag ångrar bittert idag.

Tiden for vidare och min studievägledare i skolan frågade mig vad jag hade för planer efter gymnasiet. Då slog det mig. Det finns INGET annat i världen som jag skulle vilja bli. Eventuellt bartender, men det är ju ett bra jobb i åren mellan 18 - 25...

I årskurs två i gymnasiet förblev min pilotdröm en dröm, som jag vid dethär laget aldrig trodde skulle gå i uppfyllelse..
Kanske var det sitta i kassan på ICA för resten av mitt liv som gällde. Eller varför inte arbeta som lagerarbetare på Arla?..

Då hände något som förändrade hela mitt liv på alla sett och vis.
Jag fyllde 18 år. Mamma hade sedan en tid tillbaka haft diabetes och blev tvungen att reglera sockervärdet på min födelsedag. Hon for iväg till sjukhuset, och det jag inte visste var att det var sista gången jag såg henne.

Hon avled 9 dagar senare av jag-vet-inte-ens vad... "Hjärtat slutade slå", på en av världens piggaste 49åring?
..Fel medicinering, tänkte jag. Men eftersom det är något läkarna mörklägger var det bara att sörja och ta det som det kom.

Jag tillhandahöll försäkringspengar från min mammas bortgång, och under denna mörka period uppstog ett sken framför mig. Det visade sig att min dröm skulle kunna gå i uppfyllelse.
Kanske var det detta som var meningen? Hon kanske var min räddningen för hela min framtid?

Blandade känslor omtumlade mig. En chans har jag i hela världshistorian på att göra detta. Tar jag inte ansvar nu och behärskar mig, super jag väl bort pengarna..

Sagt och gjort.
Väntade och väntade på studenten och plötsligt i Juni i år var jag fri.
..Bäst att hoppa på pilotutbildningen på en gång tänkte jag. Då jag har relativt bra studievana kan det vara min enda chans att jag över huvudtaget ska orka med framförallt ATPL Teorin..

Nu började jag min PPL kurs för 3 veckor sedan och nöjdare än mig kan man inte bli. Mamma gav mig chansen och jag tog den.

Varför jag är så pass attraherad av pilotyrket är friheten mestadels. Mycket resa, flyga omkring bland molnen där mamma har det bra.. Känna att man kommer göra dessa charterturister glada genom att ge dem lift till ställena de själv valt känns underbart!

Så nu får vi se hur det hela urartar!

Hur låter din personliga "Flyghistoria"? Varför just flygyrket eller flyget som hobby?

obs.
Du/Ni behöver absolut inte gå in på lika personliga saker som mig, men det är skönt att lätta på hjärtat ibland!

Hälsningar
A

 

Läs allra första inlägget i min blogg. Där finns min historia. Visst, jag är bekväm, men det är ju söndag kväll!!!

Gerth

lindbergh.blogg.se

 

Helst av allt skulle jag vilja jobba som pilot, extraknäcka som flyglärare och flygledare ibland, äga ett eget flygplan som jag kan reparera själv med en mekanikerutbildning.
hehe det är vad jag kallar aviatör.
Sen vill jag känna samma glädje över att sitta i en Boeing som i en Piper Cub och alltså inte tycka den ultimata flygningen är i det största flygplanet för det största flygbolaget på världens längsta flygsträcka.

 

Tack för din historia Fakkah... Du gör helt rätt.

Jag har som många andra haft ett oförklarligt sug till flyget sedan barnsben. Började med farsans modellbyggen och linstyrda elksaker.
Som 15-åring cyklade jag ut till lokala flygfältet bara för att titta på segelflyg varje helg, tills jag började sommarjobba och själv kunde hoppa i och ta certet vid 16.

Senare blev jag offer för det fenomen som Fakkah så fint klarade sig ur. Dvs i Gymnasieåldern kom den där förvirringen och jag styrdes bort från flyget, för att det sedan skulle dyka upp igen vid 30-årsåldern som en slägga i huvet.

Däremot har jag aldrig haft det minsta sug efter trafikkärror. Mina flygdrömmar innehåller mer "uppdrag" än "följa tidtabellen".
Jag är som sagt nu elev för PPL och ser faktiskt flyglärare som ett lockande 50%-jobb och lite FFK emellanåt.

Det roliga med flyget är alla människor man blir "broder" med. Det visade sig häromdan. En blivande elev i höstens PPL-teori ringde mig med stark arabisk brytning och undrade om jag kunde hjälpa honom hitta ett begagnat teoripaket på nätet.
Kursen skulle börja så jag började med att låna honom mina böcker, så vi stämde träff, och han var otroligt tacksam. Det visade sig att han var från Irak.,
Jag frågade:
- Jasså, du skall köra igång med flygutbildning?
- Ja, jag älskar att flyga, sa han.
- Just det, och nu vill du bli pilot, sa jag.
- Nej, jag ÄR pilot, sa han.
- Jaha? sa jag
- Jag har 1.000 timmar MIG. Iraqi Airforce, sa han.
- Oops! sa jag

Och därifrån följde ett mycket intressant samtal

Over and out

 

Fakkah,
Tack för en jättebra skildring. Roligt att du fick tillfälle att förverkliga din dröm även om orsaken var tragisk. Jag är övertygad om att din mamma gläder sig åt att din dröm kan bli verklighet.

För min egen del har det aldrig varit aktuellt att bli yrkespilot. Jag visste redan innan jag började på gymnasiet att jag nog skulle ägna mig åt forskning - om bara betygen räckte.

Men intresset för flyg har alltid funnits i bakgrunden och 1973 sökte jag upp Chalmers Flygklubb i Göteborg för en provlektion för att se om det verkligen är så roligt som jag trodde. Det var det

Men det blev ingen lätt utbildning. Jag var fruktansvärt flygsjuk och de fem första lektionerna satt jag med påsen i ena näven och spaken i den andra. Jag fick lära mig komma ihåg att flytta undan mikrofonen när jag skulle kräkas. Men det var intressant och se att även när jag var så sjuk att jag hoppades planet skulle störta bara för att få slut på eländet, så kunde jag ändå manövrera det. Jag lider fortfarande av problemet och klarar högst tre eller fyra onormala lägen i sträck. Därför har jag aldrig gett mig på avancerad flygning.

Jag tror det kan vara roligt att vara yrkespilot, men det finns inslag som inte attraherar mig. Att t.ex. ägna dagarna åt att köra Göteborg - Stockholm kan säkert bli ganska enahanda. Inte heller gillar jag att gå upp tidigt på mogonen. Brukar sova fram till sådär 7 - 8. Att vara yrkespilot för ju med sig en hel del status, men det är inget som lockar mig. Så det är inte precis mitt drömyrke.

Men att ha flyg som hobby passar mig perfekt. Då kan man ge sig ut och flygluffa till spännande destinationer dit det ofta inte går reguljärflyg. Eller ringa till några vänner i ett annat land och säga att vi funderar på att komma och hälsa på över helgen, passar det er? Eller som igår, ta med några vänner upp för att se på de fina höstfärgerna och Läckö slott. Som jag ser det har jag allt det roliga som en yrkespilot kan ha, men jag slipper medaljens baksida.

MVH/Allan

 

Gripande historia, Fakkah!
Och en kul tråd dessutom som lockat fram inlägg av lite varierande karaktär!

Min historia något förkortat är att jag började som segelflygare vid 15 års ålder. Eftersom jag gillade att flyga mycket så blev jag även lärare. Och för att kunna flyga mer vintertid så tog jag motorcert vilken i sin tur gjorde att jag började bogsera segelflygplan.
Sällan tänkte jag tanken att bli yrkespilot. Mina egna fördomar späddes på tillsammans med andras fördomar om hur det är att flyga trafikflyg såsom: att det är enformigt, att det var tråkigt för att man bara flyger "A till B" och att stockholm-göteborg är det tråkigaste som finns, eller att man tröttnar på att flyga, eller att det inte "räknas" när man flyger på autopilot, att folk som flyger i "kostym" är snobbiga och inga "riktiga" flygare mm mm.

Efter ett par år inom diverse andra brancher insåg jag dock att mitt "vanliga" jobb alltid var tråkigare än den mest tråkiga dagen på flygklubben. Och eftersom jag alltid tyckt att det varit lika roligt att flyga oavsett om jag suttit i ett bogserflygplan eller ett segelflygplan (i baksits som lärare eller i framsits på en ava-flygning/tävlingsflygning eller vad som helst), så tänkte jag att jag nog skulle gilla att flyga trafikflygplan också (t o m mellan Göteborg och Stockholm). Jag var således rätt "gammal" när jag började min professionella bana, vilket inte på något sätt hindrat min karriär utan snarare varit ett stort plus.

Mitt första jobb var som flyglärare. Idag flyger jag Boeing 737. Jag gillar fortfarande att flyga både segelflygplan och motorflygplan och jag extraknäcker med glädje som flyglärare emellanåt. Inget är dock roligare än att flyga Super-Cub eller avance!

Och gällande Stockholm-Göteborg... så har jag aldrig gjort den rutten eftersom jag jobbar i England och dessutom mest flyger charter. Men jag har gjort liknande... och jag kan säga att det alltid är mycket roligare än att flyga långt, även när det är 100'e gången! För det är action hela vägen - inte en lugn stund nånstans. Och det är på vägen upp och på vägen ner som utmaningarna ligger. Det är då man tampas med svåra beslut, taskigt väder och ständiga omplaneringar.

 

Fakkah,

Din berättelse och frågor gör nog att jag skriver en artikel om ett litet tag. Vad som hände din mor kan jag bara innerligt beklaga.
Men jag är helt övertygad om att du slagit dig in på rätt spår i livet.

MVH
Håkan