Miles Messenger (1943) ser ut ungefär som SAAB Safir ochh verkar vara av samma storlek. Safiren har ett konventionellt stjärtparti medan Miles har en bred stabilisator med tre fenor a la Lockheed Constellation m fl. Jag undrar varför Miles behöver denna typ av stjärtparti. Finns här någon som kan ge en enkel förklaring?:q
Den enklaste förklaring är att säga att den är brittisk! Det borde räcka. :laugh Men så enkelt är det inte. Miles M.38 Messenger utvecklades ur Miles M.28 som var ett litet reseflygplan med infällbart ställ och två fenor. Eftersom det var krig och bråttom att utveckla ett STOL flygplan så använde man så mycket man kunde från M.28:ans konstruktion. Eftersom M.38 Messenger har en otroligt låg stallfart så räckte det inte till med två fenor utan man fick hänga på en tredje för att kunna ha sidroderverkan i hela fartområdet. Ibland har nöden ingen lag. Messenger har en startsträcka på ca 230m til 50 ft vid MTOW så det säger väl något om kapciteten. Stallfarten är 22 knop om jag inte minns fel......... Varför M.28 hade två fenor vet jag ej men det finns mycket som kan inverka på att man gjorde så. Kanske ville man undvika propellerströmmen på fenan eller så ville man minska den projicerade sidoytan för att göra sidvindslandingar enklare? Eventuellt var det en modegrej, man ville göra något som så annorlunda ut.? Jämför gärna med PA-28 och dess stabilator. Den har ingen som helst fördel jämfört med ett konventionellt höjdroder i det fartområde den används i. Däremot är konstruktionen ypperlig i det transsoniska området då man måste trimma om mycket snabbt. Piper tyckte dock att det hade ett visst fräckhetsvärde att likna överljudsflygplanen från den här tiden och man hade ett säljargument som kanske kunde locka över Cessnas kunder. Flyghistorien är full av märkliga förklaringar och ibland kan man få höra att "det bara blev så" när man pratar med en flygplanskonstruktör.
