Vinter, kyla och frost!

Ursprungligt publiceringsdatum: 2009-02-22
Ursprunglig artikelförfattare: Fredrik

Måndagen den 5 januari var tanken att ett gäng flygsugna medlemmar från Flygfyren skulle sammanstråla på flygplatsen i Linköping för att därefter avnjuta en god lunch inne i city. På grund av rådande väder var det endast jag själv som i slutändan hade möjlighet att ta mig till Linköping flygvägen. Det som jag från början trodde skulle bli en enkel, kort och problemfri resa, blev till något helt annat när jag skulle påbörja returresan till Norrköping!

Klarblå himmel. Bitande kyla. Det sammanfattar denna friska vintermorgon på ett ganska bra sätt. Jag satt i bilen på väg ut till Kungsängens flygplats i Norrköping för att förbereda Cessnan, som för dagen skulle komma att ta mig till Linköping. Resan mellan dessa två städer tar ca 15 minuter. Sikten var klar och så fort jag kommit upp i luften kunde jag skönja Linköping långt borta vid horisonten med de karaktäristiska rökpelarna från Gärstadverken.

Jag passerade ut via utpasseringspunkten MELBY på 1500 ft. Kort efter att jag sagt "hej då" till Norrköpingstornet ropade jag upp tornet på Saabfältet och talade om min avsikt att komma inför landning. Jag fick klart för inflygning bana 29, via höger bas. Flygningen flöt på bra och jag hade gott om tid på mig att njuta av den fantastiska omgivning som passerade förbi mig i takt med att jag närmade mig fältet. En stund senare, när jag befann mig på basen fick jag klart att landa av Saabtornet. Jag gjorde de sista förberedelserna innan det var dags att svänga upp på final och sätta ner maskinen på marken. Eftersom taxivägen till Linköpings flygklubb ligger i slutet av bana 29 valde jag att sätta mig långt in på banan, dels för att slippa taxa så långt, men också för att påskynda trafikavvecklingen.



Väl nere på marken, och efter att flygplanet parkerats på rampen, möttes jag av Lars (även kallad Laban på Flygfyren). Vi gick med raska steg mot hans bil. Efter några minuters bilfärd befann vi oss mitt i Linköping city där vi bestämde oss för att äta lunch på Texas Long Horn. Efter denna goda måltid hade jag nästan behövt räkna om vikt och balansen - så mätt var jag! Tillbaka på flygplatsen hann vi med en kort rundvandring i LFK:s lokaler.

Efter en obligatorisk kontroll av vädret gick jag med raska steg ut till flygplanet eftersom jag var ivrig att få komma upp i luften igen innan det började skymma för mycket. Mitt huvud var nu helt fokuserat på de åtgärder som skulle vidtas inom ramen för tillsyn före flygning. När jag kom lite närmare såg jag dock att något var annorlunda med flygplanet, jämfört med när jag lämnade det. Jag kunde konstatera att flygplanskroppen och vingytorna hade drabbats av en "frostattack"! Var kom den ifrån, tänkte jag, en sådan här vacker dag, med klarblå himmel? När jag började analysera situationen insåg jag att det givetvis var fullt möjligt för frosten att bildas på flygplanet, men inte på den korta stund som jag var borta. Nu handlade det om vad jag kunde göra för att bli kvitt frosten, framför allt på de vingytor som skulle alstra flygplanets lyftkraft. Lagret med frost uppskattade jag till 1 mm tjockt. Min spontana tanke var att nu får flygplanet stå kvar på backen så får jag flyga tillbaka det imorgon. Dock fanns det några åtgärder att vidta innan för om möjligt se om det gick att lösa den uppkomna situationen här och nu.



Första åtgärden var att leta upp en borste. När den väl var funnen började jag metodiskt fösa bort frostpartiklarna från ena huvudvingen. Dock kände jag mig inte tillfredställd med resultatet eftersom det blev rester kvar. Eftersom att jag inte har någon tidigare erfarenhet av frost på vingar var det försiktighetsprincipen som gällde här. Jag kontaktade även flygplatsens rampservice för att höra mig för vad de kunde erbjuda för avisningsalternativ. Relativt snabbt insåg jag att detta inte var ett gångbart alternativ då kostnaden skulle bli orimligt hög. Som tur var kom det ut en PPL-elev (Spherion) från klubben och erbjöd mig en tillfällig plats i den stora varmhangaren. Valet var enkelt. Sagt och gjort så såg jag till att Cessnan kom bort till hangaren. Vi hjälptes åt att backa in den i värmen, jämte en något större BAE Jetstream 32. Inom några minuter hade frosten börjat smälta. Utrustad med ett papper i handen hjälpte jag till att få bort den upptinade frosten från vingytorna. I detta läge var jag mycket hoppfull om att komma tillbaka till Norrköping samma dag. Det var en skön känsla.





30 minuter senare, och efter att återigen genomfört en inspektion av vingarnas ytor, var jag tillfredställd med resultatet. Nu var frosten borta. Vi öppnade portarna till hangaren och drog ut flygplanet. Jag hoppade in och satte mig till rätta och gick igenom checklistan. Motorn startade på första försöket. Efter att jag kontrollerat oljetrycket taxade jag bort mot uppkörningsplatsen. Alla värden såg bra ut och motorn svarade som den skulle vid motorpådraget. Tornet var stängt vid det aktuella tillfället, så jag ropade upp LFK:s frekvens och sände blint min avsikt att starta bana 11, öster ut. Efter ett par hundra meter längs med banan, med fullt motorpådrag, kände jag hur vingarna började bära och hur vi lättade och lämnade moder jord under oss. Sikten var lika klar som under förmiddagen. Mörkret började göra sig mer och mer påmint. Efter aktivering av färdplanen hos ÖKC var det dags att åter ropa upp tornet på Kungsängens flygplats. Efter upprättad kontakt med tornet blev jag klarerad inflygning bana 27, via vänster bas. När jag svängde final såg jag inflygningsljusen klart och tydligt. Ljusen var lika effektfulla som vanligt!

Väl nere på marken fick jag klart av tornet att taxa bort till klubbens hangar. Efter att motorn var kuperad så satt jag kvar några minuter för att gå igenom dagens aktivitet. Sammanfattningsvis så var den mycket lärorik och jag blev några erfarenheter rikare som jag kommer bära med mig!