Vi har alla fått lära oss om faran med galopp i landningen, men jag har (lyckligtvis) aldrig sett någon sådan i verkligheten. Här (http://www.boldmethod.com/blog/2014/01/the-danger-of-porpoise-landings) finns en film som visar hur det ser ut. Precis som jag fick lära mig....
En klassiker i sammanhanget. Min fråga är varför piloten inte drar på direkt efter första studsen? Farten är uppenbarligen alldeles för hög för att flygplanet ska vilja ta mark.
Egot säger att han inte ska dra om!! Omdrag är ju ett misslyckande enligt 90% av oss som flyger. Handen på hjärtat. Gör man omdrag när man borde? Nej. Oftast har man bestämt sig för att landa och då gör man det ändå och så hoppas man att ingen såg hur dåligt det blev. Hur ska man få oss att begripa att det I N T E är okej att landa om inte approachen är bra????
Man kan ju göra som trafikflygarna, bestäm en minimihöjd, är inte allt klart när den höjden passeras så går man om. det kan ju ex vara när man passerar bantröskeln. Det finns många fördelar med att i förväg ha bestämt när ett visst beslut måste tas och vilka kriterier som måste vara uppfyllda.
Att det skulle vara egot som förhindrar omdrag har jag aldrig förstått! Jag har gjort många omdrag och har inga problem med det. Att man ibland "chansar" och inte vill göra omdrag beror mer på att man är trött (kan vara otroligt kämpigt i en trike t.ex.) och inte orkar kämpa sig igenom den stökiga luften igen eller bara av ren stress om det är mycket sidvind, turbulent eller annat oväder på ingång. Men aldrig att jag har känt mig som en dålig flygare för att jag drar om! Känns som om det är en läroboksteori...
Som man alltid får höra på bolagskurser; planera alltid mentalt för pådrag, om du landar får du se det som ett undantag
Tänk om man vaknade upp en dag och allt bara funkade. Polletten hade liksom trillat ner. Hehe... Kör man fem studsar och är ganska konsekvent så blir ju aldrig resultatet att man får fem fina landningar. Det finns alltid någon halveländig rackare där i mellan. Det är ju såååååååååå frustrerande.
