Luftens ångtåg

Ursprungligt publiceringsdatum: 2007-03-31

Än så länge kan jag räkna mina år inom flyget på fingrarna, men jag har ändå hunnit både att se och åka en och annan underlig farkost. Inget vände upp och ner på mina föreställningar (avancepiloter, inga idéer nu) än en åktur i ett luftskepp.



"Spirit of America" är ett av Goodyears tre luftskepp, och har sin bas i Carson (mellan Los Angeles och Long Beach) i Kalifornien. Skeppet tog till skyarna för första gången hösten 2002, och är ungefär halvvägs igenom sin tänkta livstid.

Dagen började som alltid i Los Angeles med att sitta i bilen i någon timme... Jag och min far skulle till Los Angelestraktens förmodligen rundaste flygfält, Goodyears bas i Carson. Väl där blev vi väl mötta i receptionen för registrering. Efter att ha fått se ett kort filmklipp om skeppet (inspelat från Discovery Channel, roligt nog) fick vi träffa vår pilot, Martina Wegscheider. Martina var Goodyears första kvinnliga luftskeppspilot, och såvitt jag förstår fortfarande den enda. Martina var sedan tidigare införstådd med att både jag och min far är flygare, och hon är liksom jag flyglärare i trakten när hon inte "spakar" det stora monstret.

Man blir mycket imponerad av skeppets lyftkraft. Det är ingen liten best som står fjättrad vid stolpen mitt på det runda gräsfältet. Trots sin imponerande massa rör inte det enda landningshjulet vid marken förrän den över 10 man starka markbesättningen så betingar. När vi kliver ombord ser jag en del bekant och en del främmande.



Många instrument är ju samma som i många av planen jag flyger, men kontrollerna är något annorlunda. Roderpedaler styr som vanligt och vad som liknar ett enormt trimhjul styr höjdrodret. Udda, minst sagt! Utöver detta har piloten ett antal dragsnören över vindrutan som kontrollerar diverse ventiler. Som extra leksak fanns även en liten plattskärm till en gömd dator med trådlöst tangentbord. Datorn styr inte bara den stora ljusskylten på utsidan av skeppet utan kan även ge information om restrikterat luftrum, tillgång till kartor osv. Enligt säkra källor har de avinstallerat Microsoft Solitaire...

När de två motorerna (vanliga gamla Lycoming IO-360, väl bekanta för många privatflygare) hade startats så bar det av uppåt. Stigvinkeln närmade sig 40 grader, något som kändes mycket ovant och ganska extremt. Nog har jag stigit snävare än så i avancekärror förr, men aldrig i så låg hastighet! Luftskeppet är ju lättare än luft och vinkeln spelar i princip ingen roll, det åker ju dit man pekar det.



Sikten framåt genom vindrutorna är inte lik något jag sett. Nosen ska ju vara under rutan, inte över, vid normal flygning. Dessutom tog det lite emot i flygvanetarmen att ha en massa osäkrade linor hängades från farkostens framände hela tiden.

Allt som allt var det mesta annorlunda från alla flygplan jag flugit. Vi hade alla fönstren vidöppna hela flygningen och ändå blåste det ju inte märkvärt mycket. Skeppet rör sig ju trots allt inte snabbare än runt 20-30 knop. Detta har både för och nackdelar, säger piloten. Det är ju trevligt att kunna ha fönstren öppna och man hinner ju titta på allt. Nackdelen är att när man skall till en avlägsen stad, t.ex Phoenix, så tar det den tid det tar...

Efter en knapp timme i luften över södra Los Angeles vänder vi hem mot basen. Inflygningen var minst sagt speciell. Nosen riktad nära 30 grader neråt och ändå ökar inte hastigheten alls... höjdmätaren tickar lugnt och stillsamt nedåt som att allt är normalt. Har jag nämnt att skeppet inte har säkerhetsbälten?



En fantastisk upplevelse! Som att åka i ett gammalt tåg, fast i luften. Nu ska jag bara ta reda på hur tusan man får ett cert för såna här.