Ursprungligt publiceringsdatum: 2008-11-28 Ursprunglig artikelförfattare: Håkan_Olsson "Att tänka innan man talar är som att torka sig i röven innan man skiter" är ju ett gammalt talesätt. Hur som helst så kan det vara bra att tänka efter innan man handlar i vissa lägen... Vissa händelser bör inte berättas eftersom de bryter mot alla regler samt sunt förnuft men efter tjugofem år kan kanske brottet anses preskriberat? För att göra en lång historia kort så skulle jag sommaren 1983 flyga från Liverpool till en god väns lilla flygfält som heter Peplow. Under andra världskriget var detta en större bas med långa belagda banor men så var icke fallet vid detta tillfälle. Min gode vän använde en bit gammal taxibana för sitt flygande eftersom huvudbanorna nyligen grävts upp för att användas som fyllnadsmaterial för ett vägbygge. Jag hade aldrig varit på detta fält tidigare men jag var försäkrad om att det var 500 meter långt och att det skulle absolut inte vara några problem med att operera en fullastad PA-28 därifrån. Vi var ju fyra glada flygare ute på en liten semestertripp och alla hade ju litet baggage med sig så vikt och balans var det noga med. Tyvärr blev starten från Liverpool kraftigt fördröjd eftersom jag flygningen dit skett från republiken Irland. Vid denna tidpunkt så var alla flygningar därifrån en säkerhetsrisk så det blev många och långa förhör med brittisk säkerhetspolis innan vi kom i luften igen. Skulle vi hinna fram innan det blev mörkt var den stora frågan. Väl i luften med ett effektuttag utöver det vanliga så var det bara att inse att detta skulle bli en tuff kamp med mörkret som sakta sänkte sig över den brittiska landsbygden. Det fanns en reservplan med landning på alternativflygplats men den ville jag ju helst inte använda. Så småningom lokaliserade vi den ungefärliga positionen för Peplow men nu var så mörkt att man inte kunde urskilja några detaljer på marken längre. Vi hade dock radiokontakt med min gode vän David som både såg och hörde oss och tydligen så låg jag och snurrade mitt över flygfältet. Nu var det bara att meddela att vi går till alternativet och vill bli upplockade med bil där. David kom dock med ett förslag som kanske skulle vara genomförbart. Han föreslog att om han ställer sin flygmaskin med strålkastarna tända så att den lyser upp tröskeln samtidigt som hans bil ställs upp i andra banändan med strålkastarna på så skulle det kanske fungera. Jag skulle ju i alla fall kunna få en belyst sättningspunkt samtidigt som jag skulle ha ett par bilstrålkastare att styra mot. Vi tog en snabb diskussion inne i PA-28:an och alla var med på att det kunde vara värt ett försök i alla fall. Eftersom fältet var kort och det i praktiken var vindstilla så informerade jag mina medpiloter om att jag avsåg flyga in mycket långsamt på final så att ingen skulle bli rädd om stallvarningslampan skulle börja blinka litet. Sagt och gjort, inflygningen gick fint, stallvarningen glödde förföriskt i mörkret, sättningen skedde mitt i strålkastarljuset från en SAAB Safir och utrullningen mot bilstrålkastarna var heller inget problem trots att detta flygplan inte hade tåspetsbromsar utan jag blev tvungen att dyka ner underpanelen och bromsa så mycket det gick. Jag hade dessutom inte råd att kollidera med en Aston Martin så det gällde ju att få stopp i tid. Så långt var allt väl, flygplanet blev parkerat i en enorm hangar och vi kunde fortsätta mot några drinkar och en god middag med oväntat men trivsamt damsällskap till var och en. Vad som hände efter middagen är en annan historia, men det blev en lång natt. Dagen efter så kunde jag konstatera att fältet var nog inte riktigt 500 meter långt. En exakt uppmätning visade att det var 450 meter långt och 14 meter brett. Strax innan banändan gick en liten kraftledning över vilken jag måste haft en mycket liten marginal strax innan landning. Parallellt med ena sidan av den lilla landningsbanan låg det stora betongrör, uppstaplade till en höjd av ca 3 meter. De låg exakt kant i kant med banan, dessa hade jag inte ens sett i mörkret dagen innan. På andra sidan banan stod en mängd entreprenadfordon uppställda, även de stod exakt i bankanten. Med en spännvidd på 9,2 meter så är det lätt att räkna ut att jag haft 2,4 meter tillgodo på varje sida om jag följt centrumlinjen på banan. Tydligen hade jag gjort det eftersom vi inte skrapat emot något. När jag frågade David varför i hela friden han inte berättat detta för mig om hur trångt det var på banan så flinade han brett och sade bara: "Hade du vetat det så hade du aldrig försökt landa i mörkret och hade det varit dagsljus så hade du ju sett skiten. Dessutom ville jag slippa att köra till alternativfältet och hämta er. Kom nu så åker vi till puben." Ridå! Starten därifrån gick ju bra även om man fick svänga först höger och sedan vänster direkt efter lättning för att få fri utflygning mellan två träddungar. Det gick ju bra trots allt, men man lärde sig ju något i alla fall. Ibland kan det vara bra att ha "vertikala kontakter", som en vis man sade en gång. De två första bifogade bilderna visar hur fältet såg ut för drygt 10 år senare när det var upprensat i bankanterna. Den sista bilden visar vägen där de gamla landningsbanorna använts som utfyllnad:
