Vilket är det värsta väder ni råkat ut för under en flygning?!

Hej alla flygglada vänner!

Meteorologi är ett ämne som alltid fascinerat mig eftersom väder är en så komplex företeelse där allt hänger ihop i ett enda system. Rätt fantastiskt tycker jag. Nu till min fråga med meteorologisk anknytning.

Vilket är det värsta väder ni råkat ut för när ni varit ute och flugit?!

Det skulle vara intressant att höra vad ni har för erfarenheter och hur ni har hanterat plötsligt uppkomna väderförändringar.

Hälsningar

Magnus

 

Vet inte hur man ens skall börja att besvara på frågan. Den förefaller ju lite sensationssökande. Vad som är värsta väder är ju en fråga om vilken värdering man har. Vad man anser vara värst beror ju på vilken utbildning och vana man har, vad man ger sig ut i för väder och på vilket sätt man i övrigt hanterar flygandet.

Ang. plötsligt uppkommande väderförändringar så är det ju så att vädret ibland inte är vad meterologen förutsagt. Men så särskilt plötsligt är det inte och att det är så och rätt ofta dessutom måste man ju ta med i beräkningen när man flyger och vara förberedd på hur man skall hantera.

Som mycket annat handlar det om att vara mentalt och praktiskt förberedd att hamna i den situation man hamnar i och därför tar jag varje flygning som en träningsflygning. Det finns alltid saker att förbättra.

 

Då tar vi det första riktiga svaret på frågan:

I tidernas begynnelse, för ca 25 år sedan, skulle undertecknad flyga från Visby till Linköping.
På den tiden fanns inget Internet och telefonerna drevs med hästar eller i bästa fall ånga och man fick TAF:arna upplästa för sig i telefonluren medan man febrilt klottrade ner informationen på baksidan av ett cornflakespaket eller vad som nu stod till buds att skriva på.

Nåväl, nordväst om Gotland låg ett eller flera Cb:n och lurade. Väderläget var svårbedömt för jag visste inte riktigt vad det var jag tittat på de närmaste timmarna. Hur som helst så låg det stilla och det låg inte i vägen för min tilltänkta lilla tripp genom lufthavet.
Meterologen på Bromma som jag talade med försäkrade att det absolut inte skulle vara några problem att genomföra flygningen denna vackra försommardag. Några Cb:n ville han dock inte kännas vid överhuvudtaget.

Med färsk väderinformation inhämtad så startade jag från Visby och lade mig snyggt och fint på kurs mot Linköping, jag höll ett extra öga på ett stort Cb som jag upplevde komma närmare mig. Vad jag upplevde var sant, helt plötsligt så börjar den enorma molnmassa som legat still i flera timmar röra sig söderut, mot mig, med fart av ett expresståg. En snabb koll med Visby bekräftade att de snart skulle drabbas av skitvädret så det var ingen idé att vända.

Eftersom det fanns alternativflygplatser längre söderut, Västervik och Oskarshamn , så var det bara till att fortsätta en liten stund till. Jag tyckte att jag hade ett långt avstånd till molnen men uppenbarligen så var det inte tillräckligt, det började nämligen regna. Regnet var dessutom underkylt så det var bara till att vända söderut för att undvika molnmassorna som nu rörde sig mycket snabbt. Dessutom gick jag ned så lågt som möjligt för att bli av med den is som hade hunnit bildas på kärran. Jag fick en känsla av att jag verkligen var jagad av elaka Cb:n som gjorde allt för att sluka mig.
Sent om sider lyckades jag åka ifrån skitvädret och nådde kusten någonstans mellan Oskarshamn och Västervik, en bra bit söder om min planerade färdlinje.
Därifrån var det inga problem alls att ta sig upp till Linköping

Under min färd över Östersjön försökte jag få kontakt med Visby, Östgöta kontroll och meterologen på Bromma som hade en egen frekvens på den tiden. Men all radiotrafik var utstörd av ovädret. Så småningom fick jag kontakt med Östgöta kontroll och de hade fått in flera rapporter om det oväntade väderläget.

Efter landningen så ringde jag meterologen och undrade vad i h-e han köpt sina avgångsbetyg någonstans. Han erkände att det visst hade bildats en liten tråglinje som han hade missat helt och hållet och jag var inte den förste som ringde och var förbannad.

Så kan det gå, men har man bara så mycket soppa som möjligt med sig, ett glatt humör och förmåga att improvisera så mycket som möjligt så löser sig det mesta.
Det finns alltså vita lögner, riktiga lögner och väderprognoser………..

Med vänliga hälsningar,

Håkan

 

jag håller med om att flygningar i taskigt väder oftast är förknippat med taskigt omdöme,
När jag var ung och dum var jag med om en flygning som var ganska svettig, och visst hade situationen gått att undvika med bättre framförhållning.

jag skulle göra sista inflygningsstarten på LS4 (ensitsigt segelflygplan) eftersom jag skulle tävla med flygplanet dagen efter. vädret var något överutvecklat med en del mindre regnskurar runt fältet. molnbasen låg på ca 600-800m. Jag var mycket väl influgen på liknande typer så flygningen var mest som en formalitet.
eftersom jag behövde ca 30 minuters tid för att bli influgen bogserade jag upp en bra bit över molnbasen och ca 10 km från fältet. stax efter urkoppling började ett växande cb dra in över fältet. jag bestämde mig allt för sent först för att dra mig tillbaka och landa. när jag närmade mig insåg jag att jag inte skulle hinna innan regnet, dessutom fanns det gått om stig under CB:t ... jag anade inte CBt´s omfattning så jag beslutade mig för att avvakta under molnet.
CBt växte och när jag tittade ner mot fältet på bara några km´s avstånd kunde jag bara se en grå vägg av regn, personer på marken sa att de var det var det värsta regnandet de varit med om. Vid detta läge insåg jag att det inte var möjligt att landa hemma och jag funderade på att sticka bort från regnet och landa på en åker, men så länge det steg, så kunde jag avvakta, jag var vid molnbas på ca 600 m, och regnet piskade mot huven. jag hade broms ute för att inte stiga upp i molnet. på denna höjd har man inte så mycket marginaler om man skulle hamna i ett enormt sjunk, så dum som jag var jag tog chansen att få några extra hundra meter inne i en glugg i CB:t (för så länge man har marksikt är det tillåtet) och jag kom upp till ca 900 m med CB:t runt omkring mig, min idé sprack eftersom jag tappade marksikten, och efter några varvs kurvande med full broms insåg jag att jag inte skulle hitta tillbaka till gluggen, Det tråkiga var att flygplanet saknade gyro-instrument så jag hade inte mycket att gå på, fartmätare samt magnetkompass, jag försökte styra rakt ut i riktning från regnet. samt hålla farten, genom att titta på magnetkompassen kunde jag se girtendenser. men det gick förvånandsvärt bra att hålla flygplanet i planflykt, och endast små korrektioner med skevrodret krävdes. Dessa minuter kändes som en evighet men helt otroligt kom jag ut med vingarna horisontellt med rätt kurs på ca 700 m , så jag hade minst sagt tur. Fast CBt var fortfarande över fältet, så jag fick återigen flyga in i ösregnet för att få termik och kunna vänta ut regnet. efter ca 15 minuter såg jag en blå ljusning och jag landade någon minut efter att regnet upphört.. puuhhhh

 

Avsikten var inte den när jag ställde frågan.

Det har du helt rätt i. Det mesta blir ju faktiskt väldigt subjektivt när folk "tycker och tänker" om olika saker men det är ju helt okej tycker jag i ett sådant här sammanhang

Det är ju just de parametrar som du beskriver som gör att det blir så intressant att höra hur olika individer uppfattar olika vädersituationer och vilka beslut de fattar kopplat till det. Kanske kan de med lite mindre erfarenhet få lite goda råd.

Håkan och Ejvind: Mycket intressanta och medryckande berättelser! Är CB det största hotet mot små sportflygplan/segeflygplan?

 

Håller med! Bra tråd! Alltid bra att lära sig av andras misstag/otur så att man förhoppningsvis slipper göra dem själv.
Har inte själv några erfarenheter då vädret ställt till det för mig i luften men CB och dimma är nog det jag har mest respekt för.

 

Cb är alltid luriga, det går ju an när man ser dem men ibland ligger de ju inbäddade så att man inte upptäcker dem förrän man åker "expresshiss" upp eller ned. Så det gäller att vara litet mentalt förberedd om prognosen varnar för Cb.

Strålningsdimma är en annan fälla som man kan råka ut för snabbt. Den ser helt ofarlig ut rakt uppifrån eftersom den inte är mer än kanske fem till tio meter tjock, men när man kommer in i den och helt plötsligt inser att man inte ser ett skvatt, då kan det bli en smula jobbigt. Jag har klarat mig ifrån några incidenter hittills men jag skall villigt erkänna att man ökat farten några gånger när man sett hur strålningsdimman kommit krypande vid sankmarker och vattendrag.

MVH
Håkan

 

Jag glömde tillägga att jag instämmer med Fredrik och McFire jag med.

Man lär så länge man lever, och man lär av dem som överlever!
Det gäller ju bara att ta bort allt vad prestige heter och berätta om de "tavlor" man gjort genom åren.

Regnskurar kan var bra att flyga igenom då och då, man slipper tvätta bort så mycket insekter på marken efteråt.

 

Att flyga i CBn är givetvis inte något som är vettigt att hålla på med överhuvudtaget,
av de erfarenheter jag har av att som segelflygare flyga under CB,n är framförallt kraftiga sjunk, 4-5 m/s nedåt är ganska normalt, detta i kombination med att ett CB skymmer solen och oftast släcker ut termiken i närheten gör att det kan kosta mycket höjd att flyga under ett CB isället för runda med god marginal, Jag har gjort misstag vid tävling att chansa och flyga under CB och varit tvungen att landa kort därefter pga stor höjdförlust samt utebliven termik trots att jag haft ganska hög utgångshöjd (ca 1000 m) innan CBt. Detta kan vara lockande om CBt ligger rakt över en brytpunkt, som man måste passera för att fullfölja tävlingsuppgiften. Är det minusgrader och snöfall brukar dock sjunken inte vara lika kraftiga och att hitta kraftiga stig är heller inte ovanligt. Dock är sikten betydligt sämre i snö vilket kan innebära en kollisionsrisk.

Att landa under ett CB är dock nåt som kan vara ganska obehagligt. särskilt med segelflygplan eftersom man ej kan avbryta, dålig sikt utåt är nog det det största bekymret, särskilt om huven immar igen under landningen. Sen har jag varit med om att variometern lagt av i kraftigt regn vilket innebär att man inte alltid kan lita på instrumenten när trytcksensorerna blir fulla med vatten. På många segelflygplan innebär även vattendropparna på vinge/stabbe en avsevärd förändring stallegenskaper samt motstånd. detta i kombination med vindskjuvning samt kraftiga sjunk gör att man måste landa med mycket extra fart samt mycket mer höjd en vanligt..

En i segelflygklubben som beslutade sig att landa i en kraftig regnskur tappade kontakten med fältet på kort final och tvingades landa på fältet innan tröskeln.
Men annars tycker jag ändå inte att CBn under normala omständigheter är något jättestort hot eftersom de är ganska lätta att upptäcka samt att det är lätt att runda. Som segelflygare är det dock viktigt att tänka på att det kan vara säkrare att landa ute än att landa hemma under ett kraftigt CB om man nu hamnar i en sådan situation att man har låg höjd när ett CB passerar hemmafältet.
visst är det en helt annan sak när man flyger motor IFR och CBn kan vara inbakade i fronter..

annars som motorflygare (VFR) tycker jag det generellt är obehagligt när molnbasen är marginell och man tvingas navigera på låg höjd, för att hålla sig under molnen. Dimma är givetvis också obehagligt.

 

Ejvind:

Upptäcktes inte termik genom att ett glidflygplan sögs upp i ett CB nerifrån?

 

ja det finns någn historia om någon som lyckades genomföra den första dokumenterade sträckflygnignen med glidflygplan genom att sugas upp av ett CB, detta trots att planet saknade variometer mm. Jag har för mig att han lyckades ta sig några mil åtminstonde, vilket måste varit mycket långt på den tiden eftersom att flygningarna normalt endast varade någon enstaka minut.

 

Ejvind: Varför skulle han behöva en variometer för att sugas upp i ett CB? Det är inte som att han VILLE in i CBt. Under stora CB-moln har man många gånger uppmätt vindstyrkor rakt uppåt och nedåt på över 6000 fot per minut. Utan rejäla luftbromsar kan man helt enkelt inte matcha den sjunkhastigheten och behålla höjden, utan man dras uppåt vare sig man vill eller inte. I februari i år var det två skärmflygare som sögs in i CB-moln över Australien. En av dem sögs upp till nästan 10km höjd, men överlevde trots att hon flög medvetslös under en lång tid. Den andra avled dessvärre. Den överlevande piloten upplevde stighastigheter på ca 4000 fot per minut.

 

nej men jag tänkte mer ur perspektivet att det är lite farscinerande att med dåtidens flygplan hitta termik och genomföra en sträckflygning utan variometern.

annars var det ju först efter att man började använda sig av variometer som flygningarna överhuvudtaget varade mer än några minuter, dvs i princip var det annars bara från urkoppling (vanligtvis winch eller bilbogsering eller gummirep) raka vägen till landningsvarvet, så en prestation måste det ändå ha varit, att få anslutning till termiken och ta sig upp även om det givetvis handlade om en tillfällighet... chansen är betydligt större att man hamnar i feta sjunket och tvingas landa direkt..

 

Det här var start från kulle och glidning ner till marken, så att säga. Och det var inget hittande av termik, i den bemärkelsen, då man inte visste om att termik existerade förrän efter den omtalade flygningen. Han försökte alltså inte kurva, utan försökte endast ta sig nedåt och sögs längre och längre upp i molnet tills han av ren tur spottades ut åt sidan. Han hade lika gärna kunnat dö av att hans "flygplan" slets i stycken i molnet.