Min uppflygning

Ursprungligt publiceringsdatum: 2008-10-03

Med exakt 45,0 timmar i loggboken var det äntligen dags att flyga upp. Efter nästam 2 års skolande i klubbmiljö fick jag hela 4 dagars förvarning om att kontrollanten var bokad för mig och min "flyg-klasskompis" Anders.

Inför uppflygningen fick jag uppgiften att göra en navplan och en vikt/balans, men av någon anledning skulle jag inte göra ATS färdplan. Rundan jag skulle planera var också busenkel. Trollhättan - Henån - Fjällbacka - Brålanda - Trollhättan, utan mellanlandningar. Ok... piece of cake.

Dagen närmade sig och vädersidorna ökade nog sin besöksfrekvens till det dubbla när jag hela dagarna med F5 och tankekraft försökte få den där luckan i höstvädret att stanna precis över mitt område just på torsdag. Det är fascinerande hur hjärnan kan låsa sig på ett mål när något så stort som uppflygning närmar sig. Man går som i en tunnel med väderkartor, luftrum, fraseologi och en blandning av positiva och negativa tankar.
Kompisen Anders hade även maniska drömmar som jag skrattade gott åt. I drömmen var det dags för uppflygning och fordonet som detta skulle ske i var en jättelik Valmet traktor med balpress på släp. Balpressen var slängde och dängde där bak och var väldigt störande på final.

Dagen för uppflygning vaknade jag av väckarklockan och innan jag han stänga av den hade jag kollat ut och upp på vädret. Det var det enda som kunde störa. Tanken att flytta fram uppflygningen var outhärdlig. Himlen var igenmulen, men basen var hög, så kanske...
Ut till klubben och jag skulle vara färdig för flyg kl 11. Jag är där redan kl 9 fastän hela planeringen var klar kvällen innan förutom vindarna. Eftersom Kontrollanten dök upp först kl 12 gick och satt jag omvartannat i tre timmar tillsammans med Anders som skulle flyga efter mig och därmed var ännu tidigare och lika spänd som jag.

Vi hade fått massor tips inför flygningen som vi rabblade.
- Om han drar motorn så har han oftast sett ut ett fält ni just passerat som bästa alternativ.
- Vid nödlandning gillar kontrollanten att du tydligt markerar ett utgångläge.
- Nav-uppföljningen skall vara preussisk...
osv osv

Och den bästa av alla för nerverna... "-Redan när ni kommit till väntplatsen vet Kontrollanten precis vem du är och vad du är för en typ!".

Saken är den att vi kan ju flyga. Annars hade vi inte varit här. Men det hjälper inte... bara situationen av att vara så nära målet och att en övermakt skall bedöma en värdig i en enda flygning skapar en spänning man kan ta på.

Efter tre timmar hör vi dock klampande steg och Kontrollanten kliver in i lokalen med ett "Goddag" utan att le. Jag är 37 bast men kände mig ändå som ett barn inför denne myndighetsperson som skulle avgöra mitt öde. Bockade och tog i hand. Det blev inte bättre av att han var kort i tonen och endast uttalade sånt som var viktigt och aktuellt.

Vädret hade mirakulöst hållt sig flygbart på hela den planerade rutten. Norr och söder om den härjade CB. Men min rutt var fri.

Sen blev det dags.
"- Vi skall ut på den navrunda du planerat. Du flyger och det är du som tar alla beslut. Stöter vi på dåligt väder är det du som avgör vad och hur vi gör. Jag åker bara med och diskuterar lite saker under tiden."
"- När vi kommer till Brålanda kommer vi avbryta navigeringen och göra air work. Branta svängar, nödlandning osv. Sen flyger vi hem om gör några studsar. Gå ut och förbered maskinen."
Jag ilade ut och gjorde i ordning. Snällt stannade jag utanför maskinen beredd på att svara på frågor, gräva i dokumenten och visa vad jag gjort.
"- Hoppa in så åker vi...."

Jag började fundera lite över att det kan väl inte vara så enkelt som det verkar. Flyga min simpla runda, sen veta var han kommer dra motorn och därefter studsa 3 ggr? Jag var beredd på att det låg en hund begraven. Han hade ju inte direkt kollat något än...

Vi ställde upp bana 15 och startade. Självklart kommer han dra motorn efter lättning.... icke då. Jag var dock så förberedd på det att jag höll på att dra den själv.

På väg till första brytpunkten småpratade vi lite. Det kom fram att han började med att flyga Tunnan på 50-talet och att han hade skrapat ihop runt 20.000 timmar sedan dess varav 8.000 i helikopter. Hoppsan.. jag har 45.

Han frågade vad "den där grejjen" var för något och pekade på ELT:n. Inga problem. Nu rycker han motorn? Nej då.

Andra leggen till fjällbacka...
Han frågade vad vad "den där" betydde och pekade på "VOLTS"-lampand som han tände med test-knappen. Inga problem. Ingen motor-ryck på denna leggen heller.

Banne mig.... det gick precis som han sagt. Inte en oförutsedd händelse på hela navven. Sen kom vi fram till Brålanda som egentligen är en enda stor landningsplats i form av åkrar. "-Nu skall vi köra air works".
Började med fart- och klaff-förändringar med bibehållen kurs och höjd. Branta svängar och sen uppmanade han mig att rycka motorn 2 ggr.

Som jag lärt mig så berättade jag varje lite grej jag gjorde för kontrollanten.
- Jag tar ut 20 grader klaff.
- Jag kommer förlänga medvinden för att...
- Där mere har vi den och den orten.

Varje gång svarade han bara "-Det blir nog bra.".

Nu var air works klart och det var dags att åka sista biten hem för tre st studsar som jag redan innan visste handlade om en normal, en bedömning och en utan klaff.
Hittills hade ju allt varit lite väl smörigt. Repetitionspasset med lärarn dagarna innan var ju betydligt mer utmanande.

Jag kontaktade Trollhättan tornet för att träda in i CTR. Det var när jag fick klart för inflygning till banan som smällen kom och jag skulle få mina fiskar varma.

"Du är klar för inflygning bana 15, högervarv. Vinden är 240 grader 14 knop med byar på 17".

Saken är den att när man har Trollhättan som hemmabas är man vänstergängad som en träskruv. Vinden kommer alltid från vänster, det är vänstervarv och bana 33 är den enda som används. Naturen har sett till att detta stämmer i 9 fall av 10.
Idag på min uppflygning skulle jag ha max sidvind från höger, i högervarv på bana 15 som har problem med turbulens på kort final vid sidvind.

De följande tre landningarna var de värsta jag någonsin gjort. Byigt, överkompenserat, studsigt, felbedömt, krampaktigt och i vissa fall spegelvänt.
Lika säker som jag var på att jag klarat det innan inflygningen, lika säker var jag på att det var kört nu.

När vi taxat in till plattan och stannat motorn var det enda som nämndes mina landningar, hur jag borde ha gjort, varför och att jag som nyexaminerad pilot kanske inte skall kasta mig ut i denna vind innan jag tränat lite mer med min lärare.
Sen gick han ur maskinen, stängde dörren och gick till klubbhuset....
Själv hade jag en del att packa ur och fixa innan jag kunde springa efter, men framförallt hade jag ju inget besked... -Men hur gick det då??? Är jag godkänd eller inte?

Jag kila efter och vi sitter ett helt gäng runt fikabordet och kontrollanten pratar fortfarande sidvind med min lärare. Sen säger han "-Men i övrigt är jag nöjd..."
Fortfarande visste varken jag eller någon annan i rummet om det var ett ja eller nej...
Sen ser min lärare att kontrollanten fyller i ett protokoll som godkänd och då kommer gratulationerna runt om. Själv var jag helt snurrig över utvecklingen och tackade lite vilset med blicken halvfokuserad.



Jag hade tydligen klarat mig trots allt.

Senare framkom det av kontrollanten att jag skött mig exemplariskt i alla moment utom landningarna i sidvind vilket jag skulle träna på med min lärare. Puh... då kom avslappningen. Samtidigt ser jag Anders som fortfarande är blek av nervositet inför sin flygning. Den slutade ochså bra och han slapp flyga Valmet trots allt.

Med facit i hand har ju läraren sett till att man har full flygtrim inför uppflygningen och då är ju faktiskt normala procedurer och nödövningar färska i minnet och inövade till tänderna.
Det är just detta som är det viktiga att behålla. Kontrollanten är ju en erfaren man som bedömer dig som pilot och förstår varför det ena eller andra kanske inte var perfekt mer än du själv som bara sitter där och grämer dig över minsta teknikmiss.



Nu skall man bara beta av räkningarna som duggar tätt så här i slutförandet. Räkningarna glömmer man dock snabbt så fort de är betalda, men flygningen sitter i för livet.

Vi syns där uppe!

/Robert