Sidvindslandning

Att ta in en förtidigt satt klaff fungerar om man upptäcker misstaget på höjd inte när man börjar lyfta på fötterna då tröskeln ligger för långt bort. Intag av klaff medför alltid förlust av höjd vilket är det sista jag vill tappa i ett krisläge där jag riskerar komma kort.

 

Själv är jag inget fan av att plocka in klaff på låg höjd, men visst på lite höjd går det ju bra. Sen lärde jag mig en gång i tiden att man kan hissa de sista metrarna om man kommer kort genom att rycka alla steg klaffar på en gång, funkar på pa28 å liknande med krycka för klaffar i alla fall. Detta bör nog inte göras på uppflygning heller...

Men åter igen är det viktigt att lära känna sitt flygplan och dess gränser i lugn och ro, man borde flyga ett pass med lärare eller liknande och öva onormala lägen och diverse nödsituatuiner då det blir lätt att man bara tar sin tur och ställe in kärran utan att öva på just sådant. Eller det kanske bara är jag mental förberedd är man kanske men gör man det tillräckligt praktiskt?

 

Jag flyger i Ängelholm och där är det ofta sidvind eftersom banan ligger längs med kusten. Tack vare det har det blivit mycket sidvind och de första gångerna kändes det helt omöjligt. Det såg och kändes så lätt när läraren visade och man kände med i spakarna. Sen när man själv skulle göra det…herregud vilka usla landningar!
Men efter mycket träning så satt det där! Sparka upp planet ett par sekunder innan landning samtidigt som du skevar mot vinden. Tryck lätt på pedalen. Krävs mycket mindre kraft än man kan tro för att trycka det rätt. Sparka upp och skeva samtidigt med lika mycket kraft!
Körde ett pass där det var 15 knop i sidan, max vad flygplanet var godkänt för. Gick alldeles utmärkt och jag kände mig som en prins efteråt! Sen flög jag inte sidvind på någon månad och när jag sen skulle landa i 7 knop tänkte jag att det inte skulle vara några problem eftersom jag med enkelhet klarade av 15 knop sist. Men men…där fick man lära sig att flygningen verkligen är en färskvara! Det gick inte alls lika bra och det krävdes ett par landningar innan man fick in snitsen igen!

 

Jag ogillar uttrycket "bara att sparka" upp ett flygplan mot vinden..
Jag skulle aldrig behandla mitt flygplan på annat sätt än jag behandlar min älskade här hemma.. Hehe..
Kunde inte hålla mig från att kommentera!! Sorry!!

 

Tänkte typa in mig på c-172:an så vi (jag och klubbens lärare) tog ett pass under kvällen och vi lyckades nog pricka in den sämsta som gick. Det kändes som att det blåste från alla håll samtidigt. Vi landade bana 32 och (den extremt byiga) vinden låg mellan 210-310 grader och toppade nog 15 knop i byarna så vi låg definitivt nära gränsen för vad maskinen klarar. Det var första passet i en hjulkärra som inte har varit i MFI-9:an och det är oundvikligt att man gör lite jämförelser mellan de två:

När MFI:n satt hjulen på banan så stannar de där oavsett sidvind så att måsta hålla mot med skevrodret efter sättning blev en ny erfarenhet, var upp på två hjul några gånger innan man lärde sig hur mycket man ska kompensera med skevrodret. Man får en annan förståelse för vad vinden kan göra mot ett plan på marken när man nu provat flyga ett plan som faktiskt har vingar...

 

Jag tycker det är överlägset att ungefär vid tröskeln luta flygplanet mot vinden och flyga med kroppen i färdriktningen.

Den eurostar jag tidigare flög hade så svaga skevroder i byig vind att man behövde luta in i vinden långt tidigare.

Brukar reducera klaffen på allt som har låg vingbelastning och landa på ett hjul för att sedan ge mer/fullt skev in i vinden under utrullning.

Seneca och DA-42 är så snabba även vid vid full klaff att skevrodren har bra bett, på finalen och utflytning.

Olika flygplan har olika förutsättningar men ovanstående passar på för mig på det jag flyger, förövrigt är en stark sidvind som Lennart säger riktigt svårt.